DR Knizze analyserar: Självömkan

Ibland känns det verkligen som att vädret speglar måendet på något sätt.. Hur ofta ser man att människor är griniga, sura eller nedstämda en varm och solig sommardag? Givetvis förekommer det, men de känns i alla fall för mig som att jag har lättare att bara vara nöjd en sådan dag.

Idag är det grått och trist ute och jag sitter ensam i min systers lägenhet och känner mig uttråkad.. Eftersom jag är en person som gillar att det händer saker nästan, precis hela tiden, har jag svårt för de här lugna stunderna, där jag inte vet vad som kommer att hända... 

Allra helst en fredag när jag är på tillfälligt besök i min hemstad!

Buuuuhäääää det är så synd om mig, ingen tycker om mig... 

I mitt huvud vill jag ju gärna att människor ska stå på kö utanför min dörr, utan att jag behöver lyfta luren. Jag har gärna lite svårt att förstå att alla människor lever sina egna liv oavsett om jag är på besök eller ej. 

Jag skulle egentligen besöka min kära kompis idag, han skulle visa mig sin nya lägenhet, men fick förhinder och nu sitter jag här med offerkoftan på

Jag hade kunnat vara fast i den känslan hela dagen om jag ser tillbaka på hur jag har varit förr i tiden.. Och även om den första känslan faktiskt var katta-strof tänk, så: Kunde förnuftet i mig efter en kort stund tala om att det inte handlar om mig, utan bara är en negativ tanke som påverkar min känsla... 

Så nu sitter jag här i det här tråkiga vädret och skriver och låter mina positiva tankar påverka mina känslor istället.. Och... Vips.. Så känner jag mig fylld av tacksamhet, för det är i själva verket är ganska skönt med egentid oavsett vilken dag i veckan det är och vart jag befinner mig i världen.. 

Den känsla jag kände bottnade i en gammal känsla baserad på en gammal händelse, som inte är aktuell idag. För idag är livet annorlunda och jag kommer att märka av det mer och mer för varje dag som går om jag tillåter mig känna tålamod, tillit och tro.

Jag har varit i många situationer där jag ändrat negativt tänkande till positivt och sett att det spelar roll i min vardag idag, jag föredrar faktiskt att må bra... Tror jag i alla fall?

Hörde en tjej berätta om att hon i större delen av sitt liv varit fast i en offerroll och inte känt sig bekväm med att må bra, så har jag också alltid känt förut, det är så fruktansvärt lätt att fastna i ett sådant mönster utan att vara medveten om det. Förut kallade jag alltid mitt mående för "Varannan dag syndromet" Om jag mådde riktigt bra ena dagen, var jag fullt övertygad om att den andra dagen skulle bli skit. Det här tänkandet formade hela min vardag i flera år och har varit väldigt svårt att bryta.

När jag väl började komma till insikt att jag faktiskt i viss mån kan styra mitt mående blev jag väldigt rädd... För egentligen har jag nog alltid mer eller mindre känt en falsk trygghet i att må dåligt, det har varit en välbekant känsla jag känt många gånger tidigare och varit bekväm i. 

Innan jag blev nykter var det nog inte många gånger jag mått bra känslomässigt, om jag inte stängt av eller använt någon form av sinnesförändrande preparat. 

Nu har jag varit helt clean i  8 1/2 (yeeeaah!!) börjar sakta kunna släppa fram mina äkta känslor och det är grymt häftigt. Men även lite läskigt att inte kunna fly längre, det var ju trots allt därför jag använde alkohol och narkotika från början, för att fly från mig själv och mina känslor.

Idag är livet underbart precis som det är och det blir garanterat vad man gör det till. 

Vill jag sätta på mig "offerkofta" och självömka är det helt okej, men det drabbar bara mig själv i slutändan, ingen annan mår dåligt av det. För mig har det varit ett sätt att ställa sig utanför och slå på mig själv, egentligen helt i onödan. För om sanningen ska fram så är jag precis lika bra som alla andra människor, det kanske kommer ta ett tag för mig att förstå det bara.. 

Och, självklart finns det stunder i livet där jag vill och behöver tycka synd om mig själv och vara ledsen. Som människa vill jag ha tillgång till alla känslor, det finns inget som säger att det är rätt att vara glad jämt, om man inte i sitt inre känner att det är så, i vårt inre finner vi svar.

För mig är det viktigt att ifrågasätta varför jag känner som jag gör, är det befogat eller går jag in i självömkan... När jag har svaret har jag också lösningen och kan agera.
 

Så för att göra en lång historia kort, vilka slutsatser kan vi dra av självömkan? 

- Det är bara waist of time att självömka om det är obefogat. Ta ansvar och gör det bästa av situationen istället.

Kärlek och respekt till er alla!