Även pissdagar behövs ibland..

Jag sitter här i mörkret och vill inte skriva, för att idag är jag varken glad, tillfrisknande, positiv, energisk eller kreativ överhuvudtaget.
I mitt huvud tänker jag att det inte ska skrivas negativa saker här, vem orkar läsa sånt, men sen kom jag på, skitsamma!

Jag skriver för min egen del och ibland kanske de här negativa stunderna beheöver sättas på pränt. Givetvis tänker jag nu: Ja men vadå, måste det göras så allmänheten kan se det?
Kanske inte egentligen, men om det här nu är en blogg om mitt liv, vill jag ju att det ska vara verklighetsbaserat och inte dramatiserat. För livet är piss emellanåt, det gäller bara för mig att acceptera den känslan när ja e i den och förstå att det går över. (Glömmer det varje gång)
Jag märker ganska tydligt vad som får mitt mående att gå ner... När jag inte äter regelbundet, sover bort dagen eller isolerar mig från min omgivning och idag har jag gjort alla tre, skärpning i fortsättningen.


Idag när jag var hos min syster hittade jag en serietecknar bok om Mytomani, som hette något i stil med: "Att ljuga" och tog i serieformat upp fakta om mytomani ur en mer lättsam synvinkel. Inte för att jag på något sätt är mytoman utan snarare tvärtom så fastnade jag i boken och 1 1/2 timme senare undrade jag varför det blivit så mörkt ute... I min vardag försöker jag tillämpa ärlighet som högsta prioritet både i små och stora angelägenheter och igår på grillfesten fick hamnade jag i en liten pinsam situation där ärligheten gick överstyr..

Min syster pratade med en väninna till henne jag aldrig tidigare träffat och berömmer hennes klädning, samtidigt som hon säger till mig: "Visst var den jättefin Katta?" (Grrr. Camilla!)
Utan att tänka efter vräker jag ur mig: "Ska jag vara ärlig eller ljuga?" (Doooh, typiskt mig)
Jag tyckte inte den var särskillt fin vilket jag också sa, men ångrade efteråt.. Visst är det fint att vara ärlig, men tänk om alla människor skulle vräka ur sig sanningar till höger och vänster, hur skulle världen då se ut? Jag sitter och funderar på vart gränsen går? Hur ärlig man ska vara? Om jag med min sanning sårar en annan människa, vad har jag för ansvar i det?


Min personliga känsla är att jag uppskattar ärlighet i alla angelägenheter om den så svider eller sårar. Jag gör skillnad i att ljuga och att undanhålla information, för jag har rätt att sätta gränser i mitt liv och behöver inte berätta allt för alla, detsamma gäller om jag tycker något om andras kläder, beteenden eller utseende jag behöver kasta sanningar i ansiktet på folk bara för att... Jag har bara väldigt svårt att ljuga om någon frågar mig saker. Så alla vänner som inte vill ha ärliga svar, fråga mig inte saker.. Godnatt..