Morgonpigg: Här är jag in action när jag bestämmer mig för att börja blogga, hihi.
Jaha...
Så har jag Katarina, 25 år och full av fördomar blivit en "sån där" bloggare.
Ja ni vet... En sån där yber-svensson med drömmar om att bli superkänd o rik på sitt bloggande, som har ett kraftigt behov av att tala om för allmänheten hur värdefullt liv de egentligen lever.
För jag har förstått att jag inte är ensam och att jag mer eller mindre är lite efter i den här trendsvängen. Jag är bara en i mängden som vill ha min beskärda del av bekräftelse och blotta mitt liv åt allmänheten. För det är i alla fall den bild jag har haft av en bloggare.
Konstigt nog fick jag en mer ödmjuk inställning när jag började följa en av mina bästa vänners blogg, då det gick upp för mig att alla människor inte behöver vara som exempelvis Blondinbella: Prestations skriva om skönhet och mode var 5:e minut för att sedan springa in i väggen.
Med andra ord har jag valt att skriva för min egen del och det kommer inte handla så mycket om mode, eftersom jag är helt talanglös på den fronten. Jag kommer nog att skriva om om livet på livets villkor, kanske ur en mer trag-komisk synvinkel.
Så för att spräcka hål i mina fördomar, som faktiskt är en viktig del av mitt liv, har jag bestämt mig för att ge det här en chans. Jag praktiskt taget vaknade i morse och tänkte: "Nu är det dags för mig att också göra det här, det verkar faktiskt roligt." Jag har lätt för att fastna i besattheter, just nu kanske den här bloggen kan fylla ut tomrummet av cigaretterna och nikotinet, jag efter 11 års användande valt att sluta med, för 1 1/2 månad sen.
Sen har jag långt innan bloggandet blev en trend alltid haft ett kraftigt behov av att skriva och tror mig ha en förmåga att skriva på ett sätt som kanske attraherar läsaren?
Givetvis är det upp till allmänheten att bedömma...
Så har jag Katarina, 25 år och full av fördomar blivit en "sån där" bloggare.
Ja ni vet... En sån där yber-svensson med drömmar om att bli superkänd o rik på sitt bloggande, som har ett kraftigt behov av att tala om för allmänheten hur värdefullt liv de egentligen lever.
För jag har förstått att jag inte är ensam och att jag mer eller mindre är lite efter i den här trendsvängen. Jag är bara en i mängden som vill ha min beskärda del av bekräftelse och blotta mitt liv åt allmänheten. För det är i alla fall den bild jag har haft av en bloggare.
Konstigt nog fick jag en mer ödmjuk inställning när jag började följa en av mina bästa vänners blogg, då det gick upp för mig att alla människor inte behöver vara som exempelvis Blondinbella: Prestations skriva om skönhet och mode var 5:e minut för att sedan springa in i väggen.
Med andra ord har jag valt att skriva för min egen del och det kommer inte handla så mycket om mode, eftersom jag är helt talanglös på den fronten. Jag kommer nog att skriva om om livet på livets villkor, kanske ur en mer trag-komisk synvinkel.
Så för att spräcka hål i mina fördomar, som faktiskt är en viktig del av mitt liv, har jag bestämt mig för att ge det här en chans. Jag praktiskt taget vaknade i morse och tänkte: "Nu är det dags för mig att också göra det här, det verkar faktiskt roligt." Jag har lätt för att fastna i besattheter, just nu kanske den här bloggen kan fylla ut tomrummet av cigaretterna och nikotinet, jag efter 11 års användande valt att sluta med, för 1 1/2 månad sen.
Sen har jag långt innan bloggandet blev en trend alltid haft ett kraftigt behov av att skriva och tror mig ha en förmåga att skriva på ett sätt som kanske attraherar läsaren?
Givetvis är det upp till allmänheten att bedömma...
Men även för människorna jag tycker om, som jag inte hinner träffa varje dag, för att vi numera bor i olika städer. Ingen panik här följer uppdatering på daglig bas, så ni inte behöver oroa er att Knizzen hittar på något tok i Göteborg, som idag är den stad jag lever och växer i.
Många människor i min omgivning har sagt att jag är rolig andra tycker jag är pain in the ass. Jag är en tjej med dampliknande symptom, som pratar non-stop och inte kan dricka kaffe utan att kissa 27 gånger och prata ännu mer. Skämtosido, det är en liten del av hela mig. Jag är helt enkelt Katarina, en föredetta Gävlebo, idag bosatt i Göteborg. Tidigare var jag "skadad frakt", men idag gör jag mitt bästa för att hitta, den för länge sedan förlorade balansen i mitt liv. Jag har kommit långt på min väg, men har mycket kvar att lära. Idag lever jag ett liv fyllt av kärlek och tacksamhet. Bilder kommer, just nu är jag på semester i Gävle och har inte tillgång till mina datorsladdar.
Kärlek
.jpg)
