En process i tunga känslor...

Idag kom beslutet...
Överklagan avslås med motivering, det är resenärens egna ansvar att se till att giltigt färdbevis medtages. Inte helt oväntat, men blev ändå ledsen, hade ändå hoppats att dom skulle ha överseende och lite förståelse för situationen, när det var ett simpelt misstag... Men byrokrati och regler ger inte utrymme för förståelse och solidraitet. Med andra ord något man får lära sig att leva med oavsett om man tycker om det eller inte...

Sen är jag inte längre säker på att jag kommer kunna börja studera... Skolan vill ha besked ganska snart när jag ska betala in pengarna och fram tills idag fanns det en liten bit i mig som hade tillit till att min "inkomst-källa" kommer att betala skolavgiften åt mig... Men efter att ha varit på deras kontor idag och få se utdraget på min lönespecifikation, se att skolavgiften inte stod med, började hoppet att svika. Ska jag behöva skriva överklagan på överklagan och kriga för min rätt hela tiden??? Det sägs att allt som händer har en mening, men jag har lite svårt att se meningen med det här... Nu får jag bara ha is i magen och vänta på att min handläggare ringer upp mig (det kan ta väldigtlång tid) och se vad hon säger om saken. Men det är lite jobbigt att inte kunna vara glad för att jag blivit antagen till skolan, vill inte ställa in mig på att jag ska börja i skolan om det nu skulle skita sig. För om jag ska vara helt realtistik så går ALLTID skulder ocu mat till mig och Shanti först. Tycker det är så tråkigt att brist på pengar ska stå i vägen för en människas drömmar och mål i livet. Vad ska man göra som låginkomsttagare?? Skotta ner sig och göra resten av samhället en tjäns? Det får mig åter igen att känna mig liten och obetydlig, även om jag vet att det inte är sant.

Så idag har jag varit ledsen, nedstämd och känt himla massa känslor som ilska, hat, förakt, självömkan, sorg osv... Det har varit jätte bra för mig, för nu sitter jag här...
Är fortfarande ledsen, men ser åtminstonde skillnaden på mitt eget och andras ansvar. Vilket är en stor förändring och vinst. Även om jag känner för att lägga över skuld på andra, för att jag mår dåligt och kanske även i vissa situationer redan har gjort det, så kan jag se att dessa personer idag egentligen inte har med saken att göra, det är mina känslor som är boven i dramat och att jag slår på mig själv. Jag ser att jag alltid har rätt till mina känslor, jag kan även sätta namn på dom här känslorna idag och jag ser att det i första hand är mitt egna ansvar att reparera de trasiga bitarna. Tack och lov att jag kan se såna saker idag, då behöver jag inte lägga över skit på andra för att få min vilja igenom, då kan jag i stället börja tala om vad jag egentligen känner hädan efter.. Lätt som en pannkaka... Fast känner jag mig själv rätt, får jag nog snubbla några fler gånger innan jag lär mig helt och det är helt okej att förändring får ta tid. Så min kära omgivning får ha tålamod med mina vredesutbrott. Är glad att jag har en kille som tycker om mig för den jag är, som finns för mig idag när jag helst av allt bara vill fly in i avstänghet, självömkan och isolering. Att jag har mina vänner som lyssnar, finns där för mig och förstår. Vad skulle jag göra utan er??? Troligtvis inte sitta nykter och tillfrisknande i min lägenhet efter en sån här smäll i alla fall. For sure...

Nu ska jag i väg och träna, efteråt ska jag och Jonna bada bastu och ta hand om oss själva. Vi har denna vecka träning i Eklövets träningslokal där dom har bastu, precis vad jag behöver just nu.

Pessimist idag!

Trött på den där ständiga väntan och jävligt trött på att vara pank... Varje månad är det samma sak, får alltid vänta 100 år på att få mina cash... Spelar fan ingen roll om jag är tidig eller sen med mina lappar, mina pengar kommer alltid i senaste laget, så frusterande. Väntar även på besked från västtrafik angående min överklagan, är säker på att det skiter sig att jag kommer få betala böterna... Så jag kommer för första gången i mitt liv få besöka pantbanken, tjooohooo. Livet är verkligen helt fantastiskt, men när det gäller min ekonomi är det fucking kattastrof och jag är så jävla less på det. Varför ska allt kosta pengar??? Känner mig jävligt begränsad många gånger... Kan inte börja skolan - Det kostar pengar... Kan inte träna - Det kostar pengar... Kan inte äta nyttig mat - Det kostar pengar.. Får varje jävla dag jobba på att ha en positiv inställning till situationen som den ser ut och för det mesta fungerar det kanon bra. Men idag är jag bara så jävla less på det...

Nä, idag känns det inge bra att vara Knisse, tung känsla inombords och hade ett jävligt tunt samtal med min terapeut i morse om skuld och skam... Hur jag ständigt slår på mig själv i ALLA möjliga situationer, många gånger helt utan anledning, bara för att jag är van vid det. Märks extra tydligt i mina nära relationer, hur svårt jag har att släppa in... Inte konstigt, jag har ju inte direkt fått lära mig såna saker på hemma fronten... Så just nu är jag arg för den saken också, att jag är totalt jävla handikappad när det gäller att hantera mina känslor.. Självklart vill jag lägga skulden utanför mig själv och de drabbade blir så klart min familj, som inte heller är så smidig när det gäller närhet och känslor... Tror jag bearbetat de här känslorna, men för varje gång jag känner mig sviken och sätter på mig offerkoftan får jag om och om igen, kapitullera och acceptera saker och ting som dom är. Självklart är det okej att vara ledsen för att man hade en önskan om att saker var på ett annat sätt... Men en önskan förändrar fortfarande inte det förflutna eller nuläget. Så sorgen får finnas, vara där och passera... En del av livet... Och självklart är det inte såhär varje dag, det är såhär idag och det är helt okej... Precis lika okej som att jag mår bra och livet är bäst. Just nu vill jag även strypa min nya granne som typ har tvn/radion or what so fucking ever mot samma vägg som jag har min säng och den jävlen har den på högsta volym. Så när jag ligger i min säng hör jag den som om den var i min lägenhet.. Men jag är för feg för att säga till, vilket stör mig ännu mer. Ja det fantastiska med att klaga, älta, gnälla och vara sur är att det bara går ut över en själv...

Ett långt inlägg med lite bilder på nya lägenheten...

Nu var det åter igen länge sen jag skrev...
Fast idag känner jag för att skriva för min egen skull och inte för att mina nära och kära ska ha något att läsa...

Igår kom jag igång med min träning igen, kändes fett med bra.

Har haft två veckors paus från att träna, när jag fixat med flytten och det har faktiskt behövts. Igår kunde jag köra på bra, jag är imponerad själv över hur mycket bättre jag blivit på skuggboxning och sparktekniker de 7-8 månader jag tränat thaiboxning, snart är terminen slut och snart ska vi graderas, ett slutprov för att se om vi kan gå upp en nivå, sånt gör mig nervös. Men under mina 2 veckors ledighet har jag i frågasatt om det är det här jag vill göra, igår kände jag att det är precis vad jag vill göra, det finns nog ingen annan träningsform som fungerar bra för mig. Vill att det ska hända grejer, vara lite hårt och disciplinerat..

I slutet av passet sparrades vi, även där gick det framåt, jag flippade inte lika mycket och fick inte massa däng, som jag normalt brukar få.

Alla framsteg är bra o tålamod är det bästa att ha

Hade ett grymt samtal med min terapeut, som vanligt, det ger mig så mycket att gå dit varje vecka och ta tag i mina känslor.

Igår kom vi fram till att mycket för mig kan kopplas tillbaka till en stark rädsla för att bli övergiven, jag är praktiskt taget livrädd för att bli lämnad eller sårad. Eller rättare sagt var livrädd, för ju mer medveten jag blir, desto mer trygg blir jag också.

Livet är så fräckt!
Jag känner mig fortfarande lycklig i mitt dejtande, styrs inte av mina rädslor... På många sätt är det nytt för mig, för det känns som jag går in i det här i lagom takt och av rätt anledningar.

Det viktigaste av allt, jag försöker att inte slå på mig själv så mycket, eller leta fel. För fel kan jag hitta massor av, men till vilken nytta? Förut tänkte jag att sunda och kärleksfulla relationer inte finns till för mig, jag ärför skadad. Men idag har jag en stark tro på att jag kommern lyckas, om inte denna gång, någon annan gång. Med tillit i livet kan jag andas ut och bara åka med. Tycker om den känslan jag känner inombords, tycker om att ge och ta emot fina ord, tycker om att vara här och nu i livet, de gånger jag lyckas med det.

På torsdag har jag varit nykter i 1 1/2 år, jag får en medalj då och kommer att ta den i min kära hemma grupp. Känns stort för mig att få göra det i den gruppen som jag även gör kärleksfullservice i och har varit med att starta. Min dejt köpte medaljen från en större grupp igår, ville själv inte göra det, haha på något konstigt sätt känns det som att det skulle innebära otur om jag har medaljen innan jag fått den. Men eftersom jag var så nyfiken var jag i alla fall tvungen att titta lite på den.

På torsdag fyller även min pappa år!
Han fyller 53 år och är en gammal gubbe. Tyvärr bor han lite för långt i från för att jag ska kunna närvara. Men jag skickar massa gratulationer och kärlek här i stället.

Här kommer nu lite bilder från min nya lägenhet...

... Lagar mat i min lilla kokvrå...

... Mitt sovrum, jag kan bädda som på hotell...

... Grym utsikt från 5 våningen och min stora balkong...

... Mitt mysiga vardagsrum
som numera luktar vanlij i stället för rök...

... Its me and my dejt
and
någon filur i bakgrunden...

The end

Tjoho äntligen har jag flyttat!!

Har den senaste tiden haft fullt upp med min flytt, men nu är det äntligen klart, bara lite småplock kvar. Har hanterat den här flytten bra, helt utan ångest, magkatarr och katastroftankar, vilket är ovanligt för att vara mig. Känner redan att jag trivs så bra, känns så rätt att bo här, svävar omkring på moln och är lycklig just nu. Känns skönt att få göra ett avslut med den gamla lägenheten som jag pundat i, nu börjar mitt liv.

Det finns verkligen ingenting jag kan klaga på nu, livet är verkligen bäst. I morgon ska jag ringa och söka ett jobb som man tjänar riktigt bra på, hoppas jag får det. Det är fullt upp hela tiden nu, har ingen ro att sitta här och skriva massa saker. Ska fortsätta att packa upp lite och sedan krypa till kojs, klockan tickar i väg.
I morgon bitti ska jag till ikea och käka frukost, det är så najs att göra fina saker med sig själv, egentid is the shit...

I morgon har jag och min dejt, dejtat i 1 månad också!
Det firar vi med att inte träffas, vilket känns helt okej, för i helgen är vi bjuden på tacomiddag hos en killkompis. Ska bli trevligt att umgås med "vanligt folk" om man får uttrycka sig så. Känns bra att dejta den här killen nu när jag slutat bry mig om vad andra "kanske" tycker och tänker. Folk har alltid åsikter, det har dom alltid haft, det viktiga är i slutändan vad jag känner och att mina närmaste vänner backar upp mig. Då har jag allt jag behöver för att vara lycklig.

Shit vad dom spelar bra musik på radion nu, vill ju inte stänga av och gå och sova. Men jag måste väll ändå om jag ska orka med morgondagen. så....... ..... ...

Godnatt