God morgon!
Det är måndag och jag är fylld av förväntan... Idag åker jag och min dejt i väg på semester en vecka. Vi ska på läger utanför Göteborg, känns riktigt roligt och spännande. Jag har lagt alla kattastroftankar åt sidan och bara fukuserat på att vi ska ha roligt tillsammans, för det blir alltid vad man gör det till. Så snart ska jag i väg till min terapeut och därefter till stationen. Det kommer att bli lite stressigt, men men, sånt är livet. Lämnade Shanti hos en vän igår kväll, kändes lite tomt att sova utan henne, helt ensam. Har nog inget mer att skriva om nu.
Glad midsommar, vi ses om en vecka!
måndag, juni 15, 2009
fredag, juni 12, 2009
Vardagsfilosofi...
Nu har det varit skitväder några dagar för länge.
Solen lyser med sin frånvaro medans regnet öser ner, ska det bli en skit sommar i år??? Nästa vecka åker jag och Danne på läger tillsammans med 50 andra, ska bli spännande att se hur det kommer att fungera. Min tanke rent spontant är att det ska bli trevligt, medan rädslan säger: "Shit bo i hop en hel vecka, det är som bäddat för kaos" Har kommit på att jag faktiskt är en liten intrigmakerska trots allt. Shit, det tar emot att erkänna det, men det finns faktiskt något tryggt i det kaotiska för mig. Tror det handlar om att jag är fruktansvärt envis och stolt av mig, vill gärna ha rätt hela tiden och har haft svårt att vara i stunden. Har ofta låtit rädslorna ta över och inte kunnat tillåta mig att ha de bra. För när något är bra känns det ibland obekvämt för mig, som att jag inte är värd det. Det är i alla fall min teori jag har, men som tur är jobbar jag hårt med de här bitarna och är medveten, så det finns hopp för mig ocskå. Förr tänkte jag: "Det är något allvarligt fel på mig, jag kommer aldrig kunna ha en seriös relation" Men idag tänker jag: "Det kommer jag visst kunna ha! Kanske inte den där steriotypa svensson relationen, men i alla fall en kärleksfull relation som betyder något för mig, med barn och hela kittet"
Nu är Danne och dansar med majoriteten av mina bättre tjejkompisar, dom har startat ett dans-crew. Jag skulle ljuga om jag sa att det kändes skitkul, eftersom jag gärna velat vara med själv men inte kunnat på grund av platsbrist. Det är en främmande situation för mig, en siutation jag aldrig befunnit mig i tidigare, den sätter i gång himla massa känslor, som nya situationer brukar göra. Mest av allt ensamhet och utanförskap, något jag har väldigt lätt att känna, men det känns bättre idag än vad det gjorde häromdagen. Älskar man någon måste man ge den människan frihet. För hans skull är jag lycklig, för jag vet hur viktigt det är att hitta meningsfulla intressen, det är sånt man växer av. Själv ska jag chilla hemma i Los Angered, ska över till grannen och hänga lite grann. Är egentligen sen nu, för jag skulle kommit dit vid 16:00 tiden. Men som vanligt fastnade jag vid datorn. Så nu mina kära vänner, sliter jag mig loss från den här vansinnes-burken!
Färväl allesammans!
Solen lyser med sin frånvaro medans regnet öser ner, ska det bli en skit sommar i år??? Nästa vecka åker jag och Danne på läger tillsammans med 50 andra, ska bli spännande att se hur det kommer att fungera. Min tanke rent spontant är att det ska bli trevligt, medan rädslan säger: "Shit bo i hop en hel vecka, det är som bäddat för kaos" Har kommit på att jag faktiskt är en liten intrigmakerska trots allt. Shit, det tar emot att erkänna det, men det finns faktiskt något tryggt i det kaotiska för mig. Tror det handlar om att jag är fruktansvärt envis och stolt av mig, vill gärna ha rätt hela tiden och har haft svårt att vara i stunden. Har ofta låtit rädslorna ta över och inte kunnat tillåta mig att ha de bra. För när något är bra känns det ibland obekvämt för mig, som att jag inte är värd det. Det är i alla fall min teori jag har, men som tur är jobbar jag hårt med de här bitarna och är medveten, så det finns hopp för mig ocskå. Förr tänkte jag: "Det är något allvarligt fel på mig, jag kommer aldrig kunna ha en seriös relation" Men idag tänker jag: "Det kommer jag visst kunna ha! Kanske inte den där steriotypa svensson relationen, men i alla fall en kärleksfull relation som betyder något för mig, med barn och hela kittet"
Nu är Danne och dansar med majoriteten av mina bättre tjejkompisar, dom har startat ett dans-crew. Jag skulle ljuga om jag sa att det kändes skitkul, eftersom jag gärna velat vara med själv men inte kunnat på grund av platsbrist. Det är en främmande situation för mig, en siutation jag aldrig befunnit mig i tidigare, den sätter i gång himla massa känslor, som nya situationer brukar göra. Mest av allt ensamhet och utanförskap, något jag har väldigt lätt att känna, men det känns bättre idag än vad det gjorde häromdagen. Älskar man någon måste man ge den människan frihet. För hans skull är jag lycklig, för jag vet hur viktigt det är att hitta meningsfulla intressen, det är sånt man växer av. Själv ska jag chilla hemma i Los Angered, ska över till grannen och hänga lite grann. Är egentligen sen nu, för jag skulle kommit dit vid 16:00 tiden. Men som vanligt fastnade jag vid datorn. Så nu mina kära vänner, sliter jag mig loss från den här vansinnes-burken!
Färväl allesammans!
torsdag, juni 11, 2009
En känsla av utanförskap.
Igår hade jag en tung dag känslomässigt... Vill inte gå in djupare på varför, men de känslor jag fått känna på är utanförskap, tillitsbrist, svartsjuka, sorg, ilska, frusteration, maktlöshet, ångest, uppgivenhet osv... Fan vad jobbigt det är att vara i en känslomässig motgång alltså! Igår kändes det verkligen som om helavärlden var emot mig, det var länge sen sist jag känt såhär stark utanförskap. Mötte en helt ny situation jag inte varit i tidigare, som satte i gång en fet process av gamla känslor, säger bara oj oj, fy fan vad jobbigt det var. Samtidigt som jag haft en känsla av att mina känslor är fel, att jag inte har haft rätt att känna som jag gör. Har alltid en tendens att slå på mig själv och döma ut mig själv och mina känslor, värderar andra människors tankar, känslor och åsikter högre, så har det alltid varit för mig. Börjar sakta lära mig att jag äger rätten till mina känslor, så igår kunde jag i alla fall till viss del tillåta mig att känna dom utan att piska mig själv för hårt. Det är väll en process där jag med tiden kommer lära mig självrespekt och lättare kunna stå upp för den jag är.
Men ibland känns det ändå som att man tilldelats en roll i samhället som är svår att bryta, att jag är på ett visst sätt, människor är vana vid det och jag ger mig inte alltid möjligheten att ändra på det sättet. Pratar om min konflikträdsla. Jag är jätte rädd för konflikter och att stå upp för mig själv, väljer hellre att vara tyst många gånger. Rädslan är så stark att jag nästan skulle välja att ta livet av mig, iställetför att gå emot den. Min tanke är att om jag börjar prata ut och förändras kommer människor som är van vid att jag är på ett sätt ha svårt att acceptera mitt nya sätt. Kanske till och med döma ut mig helt och ta avstånd och då blir jag ju övergiven, som är den största rädslan i mitt liv. Men egentligen handlar det nog mer om att min rädsla är så stark att jag väljer den enklaste vägen, att vara som jag är... Men jag ska ändå inte döma ut mig själv helt, för jag gör saker hela tiden för att gå emot det här. Ibland har jag väldigt lätt att se det dåliga jag gör och blunda för det bra. Jag har kommit långt i livet men har mycket kvar att lära, känns ändå bra för om jag var fulländad skulle jag nog vara ganska uttråkad. Vad är det egentligen som är så hemskt med att bli övergiven??? Att man får en känsla av att inte räcka till? Ensamheten? Jag menar, om någon mot förmodan skulle överge mig, kanske den personen ändå inte var värd att finnas i mitt liv. Många av mina rädslor bygger på kattastrof tankar som är så långt i från verkligheten att det är skrämmande, som föredetta haschrökare får man en ganska livlig fantasi. Men idag har jag lättare att skilja på fantasi och verklighet, även om jag i bland tappar fotfästet.
I dag mår jag i alla fall bättre, även om jag fortfarande kan känna en viss tomhet inombords. Jag grät hela natten igår och hade mina up and downs i mina samtal med min dejt. Men i det stora hela handlade jag annorlunda mot för hur jag brukar handla och det är en seger för mig.
Nu ska jag hälsa på grannen, sen i väg och städa hos min goa pensionär. Sen blir det en sväng hem till Virre och Dennis och ett kvällsmöte på Hisingen-island.
Bara för idag: Ska jag göra saker av rätt orsak, jag ska handla i enighet med kärlek, inte rädsla.
Men ibland känns det ändå som att man tilldelats en roll i samhället som är svår att bryta, att jag är på ett visst sätt, människor är vana vid det och jag ger mig inte alltid möjligheten att ändra på det sättet. Pratar om min konflikträdsla. Jag är jätte rädd för konflikter och att stå upp för mig själv, väljer hellre att vara tyst många gånger. Rädslan är så stark att jag nästan skulle välja att ta livet av mig, iställetför att gå emot den. Min tanke är att om jag börjar prata ut och förändras kommer människor som är van vid att jag är på ett sätt ha svårt att acceptera mitt nya sätt. Kanske till och med döma ut mig helt och ta avstånd och då blir jag ju övergiven, som är den största rädslan i mitt liv. Men egentligen handlar det nog mer om att min rädsla är så stark att jag väljer den enklaste vägen, att vara som jag är... Men jag ska ändå inte döma ut mig själv helt, för jag gör saker hela tiden för att gå emot det här. Ibland har jag väldigt lätt att se det dåliga jag gör och blunda för det bra. Jag har kommit långt i livet men har mycket kvar att lära, känns ändå bra för om jag var fulländad skulle jag nog vara ganska uttråkad. Vad är det egentligen som är så hemskt med att bli övergiven??? Att man får en känsla av att inte räcka till? Ensamheten? Jag menar, om någon mot förmodan skulle överge mig, kanske den personen ändå inte var värd att finnas i mitt liv. Många av mina rädslor bygger på kattastrof tankar som är så långt i från verkligheten att det är skrämmande, som föredetta haschrökare får man en ganska livlig fantasi. Men idag har jag lättare att skilja på fantasi och verklighet, även om jag i bland tappar fotfästet.
I dag mår jag i alla fall bättre, även om jag fortfarande kan känna en viss tomhet inombords. Jag grät hela natten igår och hade mina up and downs i mina samtal med min dejt. Men i det stora hela handlade jag annorlunda mot för hur jag brukar handla och det är en seger för mig.
Nu ska jag hälsa på grannen, sen i väg och städa hos min goa pensionär. Sen blir det en sväng hem till Virre och Dennis och ett kvällsmöte på Hisingen-island.
Bara för idag: Ska jag göra saker av rätt orsak, jag ska handla i enighet med kärlek, inte rädsla.
tisdag, juni 09, 2009
Relationer och fördomar
Idag har jag haft en egentid dag hemma, det har varit precis vad jag behöver efter en helg med massa människor omkring mig.
Somliga verkar tro att människor som ständigt går in i nya relationer har svårt för ensamhet. För en tid sen berättade jag för en person att jag börjat dejta min nuvarande dejt. Den personen som inte träffar mig regelbundet visste inte att det var slut mellan mig och mitt ex och hade varit det i drygt 5 månader. Så den personen säger något i stil med att de som har lätt släppa in andra i sitt liv och går in i nya relationer har svårt för ensamheten. Då frågar jag mig själv... Är livet verkligen så enkelspårigt? Finns det inga mellanting?
Jag är rätt och slätt en tjej som föredrar att leva i tvåsamheten, det står väldigt högt upp på min "värdelista", en annan högt prioriterad grej på min lista är ärlighet och gränssättningar. Jag är 26 år gammal och vill inom några år ha familj och barn, ensam får man inga barn. Jag är absolut inte en desperat kvinna, tvärtom väldigt kräsen. Om jag träffar någon jag trivs med tänker jag inte låta andra människors fördomar stå i vägen för min lycka. Åtminstonde inte hädan efter. För egentligen kan jag ta åt mig och bli ledsen när människor verkar tro att man automatiskt är rädd för ensamheten om man är i en relation. Jag har verkligen inga problem med att vara ensam, tvärt om, jag älskar att vara ensam. Mitt problem är i stället att få nära relationer till människor jag tycker om att fungera. Men med min nuvarande dejt tycks allt flyta på så jävla bra att jag börjar tro att det faktiskt är "ment to be" - "menat att vara"....
Känner mig jätte lycklig med Danne, vi gör mycket saker tillsammans och har verkligen jätte roligt ihop, men viktigast av allt så ger vi varandra space. Jag har ett eget liv, med egna vänner och intressen, precis som han. Känner mig inte det minsta svartsjuk och vi har grymt bra sex. Det finns verkligen inte någonting att klaga på och om jag fortsätter ta ansvar för min del, så som jag hittils gjort, kan han mycket väl vara mannen i mitt liv. Känner mig i alla fall lite kär, när jag är med honom känns det som om tiden stannar. Livet är helt enkelt underbart, jag hoppas jag fortsätter leva och handla i kärlek framför rädsla, för då finns det verkligen hopp för framtiden.
Nu ska ja till mitt favorit möte, sen hem till min darling o sova.
Puss och kram
Somliga verkar tro att människor som ständigt går in i nya relationer har svårt för ensamhet. För en tid sen berättade jag för en person att jag börjat dejta min nuvarande dejt. Den personen som inte träffar mig regelbundet visste inte att det var slut mellan mig och mitt ex och hade varit det i drygt 5 månader. Så den personen säger något i stil med att de som har lätt släppa in andra i sitt liv och går in i nya relationer har svårt för ensamheten. Då frågar jag mig själv... Är livet verkligen så enkelspårigt? Finns det inga mellanting?
Jag är rätt och slätt en tjej som föredrar att leva i tvåsamheten, det står väldigt högt upp på min "värdelista", en annan högt prioriterad grej på min lista är ärlighet och gränssättningar. Jag är 26 år gammal och vill inom några år ha familj och barn, ensam får man inga barn. Jag är absolut inte en desperat kvinna, tvärtom väldigt kräsen. Om jag träffar någon jag trivs med tänker jag inte låta andra människors fördomar stå i vägen för min lycka. Åtminstonde inte hädan efter. För egentligen kan jag ta åt mig och bli ledsen när människor verkar tro att man automatiskt är rädd för ensamheten om man är i en relation. Jag har verkligen inga problem med att vara ensam, tvärt om, jag älskar att vara ensam. Mitt problem är i stället att få nära relationer till människor jag tycker om att fungera. Men med min nuvarande dejt tycks allt flyta på så jävla bra att jag börjar tro att det faktiskt är "ment to be" - "menat att vara"....
Känner mig jätte lycklig med Danne, vi gör mycket saker tillsammans och har verkligen jätte roligt ihop, men viktigast av allt så ger vi varandra space. Jag har ett eget liv, med egna vänner och intressen, precis som han. Känner mig inte det minsta svartsjuk och vi har grymt bra sex. Det finns verkligen inte någonting att klaga på och om jag fortsätter ta ansvar för min del, så som jag hittils gjort, kan han mycket väl vara mannen i mitt liv. Känner mig i alla fall lite kär, när jag är med honom känns det som om tiden stannar. Livet är helt enkelt underbart, jag hoppas jag fortsätter leva och handla i kärlek framför rädsla, för då finns det verkligen hopp för framtiden.
Nu ska ja till mitt favorit möte, sen hem till min darling o sova.
Puss och kram
måndag, juni 08, 2009
Gött att leva
God morgon!
Ska egentligen slita mig från datorn, men har som vanligt fastnat lite.. Tänkte mest bara skriva att jag haft en grymt bra helg i Halmstad, helt utan problem. Så all rädsla och oro som tidigare funnits var bara en illustion, allt gick mycket bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig, för det känner jag mig nöjd.
I går kväll när jag kollade mitt konto hade någon satt in 3000kr med texten ersättning, vilket gjorde mig väldigt glad... Jag vet inte var pengarna kommer i från, men tror det kan vara fonder jag sökt för min Barcelona resa. Hur som helst blev jag glad. Men självklart lite förvirrad och orolig att det är något fel. Det är bara att chilla med pengarna så kommer jag nog få reda på var dom kommer i från. En sak är säker, det är inte från min "inkomst-källa" eller från min familj i alla fall. Så uteslutningsmetoden säger: Fonder. Händer typ ALDRIG att jag får överaskningspengar... Snarare händer det att jag får överasknings-räkningar, som inte är lika roligt.
Var och gjorde min plikt igår och röstade... Hade egentligen inte tänkt att göra det, men min polare tjatade på mig, sa att att det var min plikt och rättighet. Hon har rätt, att rösta är att ta ansvar och tar man ansvar blir det bra. Sen att jag inte har den blekaste aning om vilket parti jag tycker har bäst partipoliktik är en annan femma. *hihi*
Idag känner jag mig lycklig åt livet och glad att jag och min dejt kommit in i fas 2 i våran relation... Fas 2 betyder egentligen att vi dejtat i 2 månader, men vi skojjar gärna till det lite grann. Tycker om honom jätte mycket och hoppas de fortsätter att gå såhär bra hela tiden. Mycket situationer vi möter är nya för mig ur ett positivt persepktiv. Tex, jag känner varken svarsjuka eller misstro mot honom, eller rättare sagt, jag väljer att inte gå in i det, för att det inte leder till något bra. Eller vi har faktiskt väldigt mycket egentid och distans till varandra, umgås inte 24/7, vilket är något nytt för mig. Att jag följer min egen känsla och vågar sätta gränser är också en ny upplevelse. Känns väldigt bra helt enkelt och vi får ta en dag i taget. Kanske är han mannen i mitt liv, det får tiden utvisa. Det enda som blir fel är att jag ibland slår på mig själv och bryr mig för mycket vad andra människor kanske tror, den biten får jag jobba på och gå emot. För i slutändan är mina känslor viktigast, folk har alltid tankar och åsikter, det kommer man inte i från.
Nu ska jag glida in till stan!
Tjo hej!
Ska egentligen slita mig från datorn, men har som vanligt fastnat lite.. Tänkte mest bara skriva att jag haft en grymt bra helg i Halmstad, helt utan problem. Så all rädsla och oro som tidigare funnits var bara en illustion, allt gick mycket bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig, för det känner jag mig nöjd.
I går kväll när jag kollade mitt konto hade någon satt in 3000kr med texten ersättning, vilket gjorde mig väldigt glad... Jag vet inte var pengarna kommer i från, men tror det kan vara fonder jag sökt för min Barcelona resa. Hur som helst blev jag glad. Men självklart lite förvirrad och orolig att det är något fel. Det är bara att chilla med pengarna så kommer jag nog få reda på var dom kommer i från. En sak är säker, det är inte från min "inkomst-källa" eller från min familj i alla fall. Så uteslutningsmetoden säger: Fonder. Händer typ ALDRIG att jag får överaskningspengar... Snarare händer det att jag får överasknings-räkningar, som inte är lika roligt.
Var och gjorde min plikt igår och röstade... Hade egentligen inte tänkt att göra det, men min polare tjatade på mig, sa att att det var min plikt och rättighet. Hon har rätt, att rösta är att ta ansvar och tar man ansvar blir det bra. Sen att jag inte har den blekaste aning om vilket parti jag tycker har bäst partipoliktik är en annan femma. *hihi*
Idag känner jag mig lycklig åt livet och glad att jag och min dejt kommit in i fas 2 i våran relation... Fas 2 betyder egentligen att vi dejtat i 2 månader, men vi skojjar gärna till det lite grann. Tycker om honom jätte mycket och hoppas de fortsätter att gå såhär bra hela tiden. Mycket situationer vi möter är nya för mig ur ett positivt persepktiv. Tex, jag känner varken svarsjuka eller misstro mot honom, eller rättare sagt, jag väljer att inte gå in i det, för att det inte leder till något bra. Eller vi har faktiskt väldigt mycket egentid och distans till varandra, umgås inte 24/7, vilket är något nytt för mig. Att jag följer min egen känsla och vågar sätta gränser är också en ny upplevelse. Känns väldigt bra helt enkelt och vi får ta en dag i taget. Kanske är han mannen i mitt liv, det får tiden utvisa. Det enda som blir fel är att jag ibland slår på mig själv och bryr mig för mycket vad andra människor kanske tror, den biten får jag jobba på och gå emot. För i slutändan är mina känslor viktigast, folk har alltid tankar och åsikter, det kommer man inte i från.
Nu ska jag glida in till stan!
Tjo hej!
fredag, juni 05, 2009
Mycket känslor...
God morgon!
I helgen ska jag åka på konvent i Halmstad... Jag ska bo i tält och det ska inte bli varmt,känns sådär lagomt roligt, men jag har tagit med mig massa varma kläder så jag inte fryser i hjäl.
Just nu är jag inne i liten svacka, en tillfällig rädsla och tilltisbrist period som är lite jobbig. Jag är rädd för typ allt som har med relationen till min dejt att göra. Inte hela tiden, det går i vågor chill, avslappnad, tillitsfull, lugn till orolig, kaos och panik. Förstår mig inte på mig själv ibland, vad fan är det som är problemet liksom?!? Det är väll bara att släppa in och ha tillit tills motsatsen bevisas.
Nä just nu är jag mer inne i vad han "kanske" tycker och tänker och att han "kanske" hittar något bättre på konventet. Min känsla blir, spring Katta fort som fan, det är lika bra att du skiter i det här, det kommer gå åt helvetet. MEN jag har sprunigt hela livet, varit rädd att bjuda in människor i mitt liv och våga känna på vad JAG känner. Så det är väll precis det jag ska försöka hålla fokus på just nu. Kommer att bli många sinnesroböner och tredjesetgsböner idag... Varför är det så svårt att komma ihåg dom där lätta grejerna jag behöver göra för att det ska bli bra. Jag hamnar i kaostänk och mår skit, sen kommer jag på: "Ja just det, det var så jag gjorde för att det ska bli bra" Sen är det lik förbannat glömt nästa gång igen. Minne som en guldfisk. Nu ska jag sluta slå på mig själv och ge mig en "Jag är bra" klapp på axeln i stället, mycket trevligare med en sån.
Har i alla fall lyckas packa i hop tält, sovsäckar, liggunderlag, mat, kläder o grejer på ett någolunda smidigt sätt. Shit hatar att packa, det väcker alltid ångest i mig, för att jag vill hitta den perfekta strukturen som inte finns i min kaotiska hjärna. Som vanligt blir det alltid merpackningän jag tänkt mig.
Är lite seg, vaknade klockan 06:00 i morse, så nu ska jag vila lite innan resan... Klockan 12 drar vi, tjoho!
I helgen ska jag åka på konvent i Halmstad... Jag ska bo i tält och det ska inte bli varmt,känns sådär lagomt roligt, men jag har tagit med mig massa varma kläder så jag inte fryser i hjäl.
Just nu är jag inne i liten svacka, en tillfällig rädsla och tilltisbrist period som är lite jobbig. Jag är rädd för typ allt som har med relationen till min dejt att göra. Inte hela tiden, det går i vågor chill, avslappnad, tillitsfull, lugn till orolig, kaos och panik. Förstår mig inte på mig själv ibland, vad fan är det som är problemet liksom?!? Det är väll bara att släppa in och ha tillit tills motsatsen bevisas.
Nä just nu är jag mer inne i vad han "kanske" tycker och tänker och att han "kanske" hittar något bättre på konventet. Min känsla blir, spring Katta fort som fan, det är lika bra att du skiter i det här, det kommer gå åt helvetet. MEN jag har sprunigt hela livet, varit rädd att bjuda in människor i mitt liv och våga känna på vad JAG känner. Så det är väll precis det jag ska försöka hålla fokus på just nu. Kommer att bli många sinnesroböner och tredjesetgsböner idag... Varför är det så svårt att komma ihåg dom där lätta grejerna jag behöver göra för att det ska bli bra. Jag hamnar i kaostänk och mår skit, sen kommer jag på: "Ja just det, det var så jag gjorde för att det ska bli bra" Sen är det lik förbannat glömt nästa gång igen. Minne som en guldfisk. Nu ska jag sluta slå på mig själv och ge mig en "Jag är bra" klapp på axeln i stället, mycket trevligare med en sån.
Har i alla fall lyckas packa i hop tält, sovsäckar, liggunderlag, mat, kläder o grejer på ett någolunda smidigt sätt. Shit hatar att packa, det väcker alltid ångest i mig, för att jag vill hitta den perfekta strukturen som inte finns i min kaotiska hjärna. Som vanligt blir det alltid merpackningän jag tänkt mig.
Är lite seg, vaknade klockan 06:00 i morse, så nu ska jag vila lite innan resan... Klockan 12 drar vi, tjoho!
måndag, juni 01, 2009
The time of my life
God morgon!
Jag har nog haft världens bästa helg i helgen, var i väg på läger i Bohuslän med min dejt och några andra vänner från en förening. Även om jag brinner för mitt 12-stegsprogram kan jag säga att det var skönt att slippa tillfrisknande pratet och bara ha det trevligt i det fina vädret. Allt var gratis, mat boende och resa, värsta lyxigt, precis vad jag behövde kan jag säga.
Om man bortser från min ekonomiska kris vill jag säga att jag har "the time of my life" just nu... Med andra ord, livet är bäst.
Sen jag flyttat från min gamlalägenhet har mycket känts bra, för jag trivs verkligen i min nya lägenhet, med mitt liv, mina vänner och min underbara dejt. Helt seriöst så kan det nog vara det här dom kallar för kärlek, men det får tiden utvisa. Men vi fungerar jätte fint i hop i alla fall, trots att vi är två personer med mycket starka viljor. Tror jag är mer redo idag än jag varit förr, jag vet lite mer vem jag är och vad jag vill idag. Är lite mer självständig. Men fortfarande rädd, för rädd kommer jag nog alltid vara mer eller mindre tror jag.
Snart ska jag i väg till min terapeut och sen i väg till pantbanken, känns inte så roligt, men min dejt ska följa med som ett stöd. Ska bli skönt att få dom där böterna ur världen faktiskt. Skolan är fortfarande oklart hur det blir, med tanke på att brev från "inkomst-källan" inte kommit än, men jag vet att jag kommer få skriva en överklagan, eftersom pengarna inte kommit in på mitt konto. Lite trist att det ska dra ut på tiden, vem vet hur länge skolan håller min plats. Men så är det att leva livet på livets villkor. "Det som är meningen ska hända, kommer att hända, så sluta grubbla om du mot lycka vill vända."
Ska kanske i väg till Delsjön och bada senare, fett nice, men i kväll blir det i alla fall träning. Måste bränna allt onyttigt jag ätit i helgen *hehe*
Kramar
Jag har nog haft världens bästa helg i helgen, var i väg på läger i Bohuslän med min dejt och några andra vänner från en förening. Även om jag brinner för mitt 12-stegsprogram kan jag säga att det var skönt att slippa tillfrisknande pratet och bara ha det trevligt i det fina vädret. Allt var gratis, mat boende och resa, värsta lyxigt, precis vad jag behövde kan jag säga.
Om man bortser från min ekonomiska kris vill jag säga att jag har "the time of my life" just nu... Med andra ord, livet är bäst.
Sen jag flyttat från min gamlalägenhet har mycket känts bra, för jag trivs verkligen i min nya lägenhet, med mitt liv, mina vänner och min underbara dejt. Helt seriöst så kan det nog vara det här dom kallar för kärlek, men det får tiden utvisa. Men vi fungerar jätte fint i hop i alla fall, trots att vi är två personer med mycket starka viljor. Tror jag är mer redo idag än jag varit förr, jag vet lite mer vem jag är och vad jag vill idag. Är lite mer självständig. Men fortfarande rädd, för rädd kommer jag nog alltid vara mer eller mindre tror jag.
Snart ska jag i väg till min terapeut och sen i väg till pantbanken, känns inte så roligt, men min dejt ska följa med som ett stöd. Ska bli skönt att få dom där böterna ur världen faktiskt. Skolan är fortfarande oklart hur det blir, med tanke på att brev från "inkomst-källan" inte kommit än, men jag vet att jag kommer få skriva en överklagan, eftersom pengarna inte kommit in på mitt konto. Lite trist att det ska dra ut på tiden, vem vet hur länge skolan håller min plats. Men så är det att leva livet på livets villkor. "Det som är meningen ska hända, kommer att hända, så sluta grubbla om du mot lycka vill vända."
Ska kanske i väg till Delsjön och bada senare, fett nice, men i kväll blir det i alla fall träning. Måste bränna allt onyttigt jag ätit i helgen *hehe*
Kramar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)
