Dela för att Hela

Jag vaknade med en jobbig känsla inombords som jag är mycket bekant med sen tidigare. Trodde jag skulle kvitt den helt med tiden, då det var ett tag sen jag kände den så påtagligt.
Men den kommer tillbaka om och om igen och varje gång griper den tag i mig på de där verkliga sättet, jag blir paralyserad och glömmer för en stund bort att det bara är en känsla, det behöver inte vara sant.
Jag hade först tänkt att inte skriva om det utan bara låta det gå över, låta det förbli något jag håller för mig själv inombords. Men så vet jag också vart det leder: Hemligheter växer och gror i mörkret. Så jag golar mina tankar, som med stor sannolikhet bara är mina tankar och hoppas det kommer bli bättre efteråt. Jag är rädd att förlora människor som står mig nära, livrädd och det gör att jag bygger upp skräcksenarion inombords, där det blir en falsk sanning. Men jag måste ständigt påminna mig, de människor jag har omkring mig idag är inte så, dom är fina och underbara, för jag har handplockat dom med stor omsorg och om någon skulle lämna mig, får jag väll ta det när det kommer istället... Jag blir lugn för en stund, kan släppa och slappna av.
Så kommer nästa vanliga tanke: Men om dom bara lär känna mig för den jag är, kommer dom genomskåda mig, se det jag själv ser, när jag kollar på mig själv i spegeln, förakt. Lite som Carrie White i filmen "Carrie" - They're all gonna laugh at you.. (En för övrigt bra och tragisk film om utanförskap och mobbing)
Åter igen får försöka gå emot den där känsan som kommer ibland och påminna mig själv om att det här bara är en känsla jag bär på. Den kommer att vara i ständig förändring, kanske till och med upphöra helt om jag fortsättet jobba med det. Eller som fin vän sa till mig för väldigt många år sen: "Om det händer kommer du ändå aldrig kunna förhindra det, så det är lika bra att ta det då istället" Tack gumman, jag tror polletten trillat ner nu.
Jag har hört sägas: Att tid och tålamod är något vackert och helande, för om vi ger saker och ting tid, kommer de mest fantastiska saker att inträffa. Jag ser bevis på att det är så hela tiden.
Men så vill jag också ha belöningar långt innan jag jobbat för att få dom och känner mig ibland misstänksam emot detta, vadå vänta! Tills jag blir gammal eller?
Det är helt okej att saker inte händer på en gång, för jag ser i alla fall ATT det händer om så sakta, men grundligt... Vilket är det enda som spelar någon roll i slutändan...