Meditations dagen.

Nu är det första kvällen på länge som jag känner att jag har lite tid för mig själv.. Få möjligheten att sätta mig ner och reflektera över hur dagen har varit, härligt för det är precis vad jag behöver göra ibland. Som den beroendeperson jag är har jag lätt att överdosera och den senaste tiden har jag överdoserat socialt umgänge. Jag känner mig verkligen övertygad om att jag kommer få en balans med tiden, men ibland blir jag otålig och undrar exakt när det kommer att ske? I morgon, om en månad eller kanske om ett år? När dessa tankar tar över min hjärna glömmer jag lätt bort att se till allt det fina jag redan fått som jag aldrig tidigare haft innan.

Hur som helst. Har varit på min behandling idag, har gått där i snart ett halvår nu och snart är det dags att runda av. En del av mig vill stanna kvar i gruppen och en annan del gå vidare. Det är skönt att ändå ha som rutin att gå till något två gånger i veckan, jag har lätt för att drabbas av lättja tyvärr. Men idag har det knappast varit aktuellt då jag haft fullt upp från morgon till kväll.

Tisdagar e min tillfrisknande dag, då jag har min behandling och meditation på kvällen. Jag har bestämt mig för att bara göra det varje tisdag och inte ge utrymme åt dåliga ursäkter för att slippa. Häftigt en av få rutiner jag lyckas upprätthålla, jag kan om jag vill.
Tog en fika med en väninna som var lite nedstämd o behövde komma ut och därefter åkte jag hem en sväng till killen och kollade lite på Kungfu Pandan, men jag kände mig så trött att jag somnade mitt i filmen, synd för den verkade rolig. Men det var som att det hängde tyngder i ögonlocken, dom gick inte att hållas öppna.
Sen blev det mer fika i goda vänners sällskap och en del sjysta diskussioner, som vanligt.. Känner verkligen hur mycket jag tycker om och uppskattar mina vänner, att jag kan vara mig själv och känna mig accepterad som den jag är. Jag har så länge jag kan minnas känt mig som en outsider, någon som inte hör hemma eller platsar. Det värsta av allt var att jag trodde att jag var den enda i hela världen som kände så, tills det visade sig att massa andra människor också tänkt och känt så. Nu kan vi känna oss konstiga tillsammans och då är man mindre ensam, jag har hittat hem, helt enkelt. Jag hoppas av hela mitt hjärta jag får fortsätta på den här vägen och lära mig mer om det goda livet, som faktiskt existerar på riktigt.