Känner mig åter igen sviken...

Hej Bloggen!
Jag är fortfarande sjuk och mår sjukt illa med för den delen...
Känner mig spyfärdig i princip hela tiden och har gjort det i några dagar nu! (NEJ! Är inte gravid) Hur som helst är det lite små drygt, det påminner lite om en "avis" på bumms. (Nej det harjag inte heller..)
Så nu sitter jag här denna torsdags eftermiddag och har inte packat min väska än, för att jag gjort det till en stor grej i mitt huvud. Men planen är att jag ska ta tag i det snart... (Dee e saaant.. Ja de e dee.)

Ringde min pappa och bad om hjälp idag, har hamnat i en ekonomisk krash, vilket börjar bli ohanterligt för mig inför resan. För jag måste lämna plats åt min mat packning för att jag inte har en spänn att äta för, känns piss tråkigt rent ut sagt!

För er som inte känner mig vill jag poängtera att jag har varit självförsörjande sen jag flyttade hem i från och aldrig ber mina föräldrar om hjälp normalt. Mycket för att jag är rädd att bli avvisad men även för att jag vill kunna stå på egna ben. I det här fallet var jag tvungen att ge upp och be om hjälp som sagt.. Vad hade jag väntat mig egentligen... De få gånger jag bett min pappa om hjälp förr har jag mestadels blivit avvisad, så blev det även denna gång, med en traditionell bortförklaring. Det gör mig så jävla förbannad! Inte för att jag blir avvisad utan för att jag är för feg för att tala om för honom hur jag egentligen känner, att jag är arg och besviken för att han aldrig finns där varese känslomässigt eller materiellt, ingen kompensation på något sätt! Jag förstår att jag har en del obearbetet när det gäller min familj, men måste säga att jag kommit oerhört långt ändå, för jag kan ändå acceptera många situationer på ett sätt... Men måste jag acceptera allt, när jag inte tycker det är "rätt"? Jag undrar vart gränsen går för hur stora krav man kan ställa på sina föräldrar? Och hur stort ansvar jag har nu när jag är vuxen?
En sak är säkert att jag har rätt till mina känslor, men åter igen:
"Det är mitt eget ansvar att göra mig själv lycklig"


Svaren blir nog ganska individuella skulle jag tro. Men om jag ser till mig själv, så kommer jag i den mån jag kan finnas där för mina barn i framtiden (Om jag får några...)..
Men något jag har lärt mig av min uppväxt på gott och ont, är att jag inte kan ta förgivet att min pappa finns där för mig när jag behöver det. Då är det tur att man istället har fina människor omkring mig idag som är ödmjuk och finns där för mig, på alla sätt! Jag lär mig att uppskatta det jag har istället för det jag inte har. Men tyvärr tror jag ilskan och besvikelsen kommer bo kvar i mig tills den dagen jag vågar konfrontera honom, berätta min känsla och det kan ta tid.

Nästa fråga: Vart går gränsen mellan sorg och självömkan?
Jag hoppas att jag med tiden hittar en balans i livet, för det tror jag underlättar rejält. Som det är nu är det verkligen för mycket eller för lite vad gäller precis allt. Men jag får höra att det blir bättre med tiden (*TÅLAMOD*) och jag har faktiskt tillit till det idag, även om jag glömmer bort mig ibland. Då är det bra att skriva här och påminna mig själv! :)

Nu måste jag ta tag i packningen så jg hinner med allt..