Livet på livets villkor

Klar hos tandläkaren nu, själva behandlingen gick bra, gjorde inte ont alls. Men nu börjar bedövningen släppa och smärtan smyga sig på, ja ja det går över...

Hur mår jag idag då? Jag har egentligen ingen lust att känna efter, eller skriva något här, för ingenting har förändrats jag är fortfarande vilsen i vad som är rätt eller fel för mig. Där emot känns det bra gentemot personen som blev påverkad av mitt vacklande, att han nu slipper bli påverkad, jag vill verkligen inte skada andra människor inklusive mig själv. Jag förstår varför det blev så här, personens känslor och handlande, jag respekterar det. Men jag vet även varför jag känner som jag gör och varför jag väljer att vara ärlig i det. Hellre ärlig med risk att förlora någon och det gör ont. Än att ljuga och säga att allt så så förbannat bra när det inte känns så i mitt inre. Sen är jag verkligen inte förvånad över vissa människors agerande i den här saken, tur är väll det, för hade det kommit oväntat, så hade jag nog tagit mer illa upp. Nu var det ändå väntat och jag kan tillåta mig att känna de känslor som kommer. Jag känner kärlek till mig själv, sorg för att det blev så här, ilska för människors dizz-respekt och mycket mer. Helst vill jag inte prata med någon, bara vara i känslan, i mig själv. Men jag måste ringa ett samtal - Lasse och Lena - Göra det där avslutet, ta ansvar för min del i det här. Jag förstår att jag har en hel del framför mig nu, men tvivlar inte på att jag kommer få ut något positivt av det i slutändan.