The best day ever!

Onsdag morgon och ett gäng glada beroende står utanför stadsmissionen. Redo att bemästra backarna i Ullrisehamn. Skidresan igår levde verkligen upp till mina förväntningar, den var faktiskt mycket bättre om sanningen ska fram. Känner stor tacksamhet till Stadsmissionen som ordnade detta för oss som har lite sämre ekonomi än medel svensson.

Som jag redan nämnt några gånger så var det drygt 15 år sedan jag stod på ett par slalom skidor sist. Så när vi väl anlänge och jag såg backarna for en lätt nervositet genom min kropp, shit hur sjutton ska detta sluta, tänkte jag... Efter en lång stunds väntan i kön för uthyrning av utrustningen kunde jag lugna ner mitt lilla hjärta och andas ut. Vi började lätt med att åka upp i barnbacken. Jag börjar med att göra en snygg enrè i knappliften:
Har problem med att sätta stavarna i en hand och hinner inte få "knappen" under röven. Så en bit upp tappar jag den och åker baklänges ner till där jag startade. Haha, som tur var skadade jag mig inte och vågar mig upp igen.

När jag väl står på toppen av barnbacken för att åka ner känner jag mig plötsligt livrädd, backen känns så mycket högre uppe på toppen, än nere. Jag ser bort mot familjebacken och tänker:
Kul! Ska hela min dag bestå av att jag står här och är rädd!
Efter mycket om och men åker jag ner... Eller snarare ramlar ner... Lyckligtvis har jag många skidlärare och ett uttryck jag får höra och använda mig av större delen av dagen är: "Tyngden på dalskidan". Som faktist hjälper mig ned för backarna resten av dagen. Kan tänka mig att jag såg rätt rolig ut i mina svängar, när jag för mig själv upprepar: Tyngden på dalskidan älskling.... Tyngden på dalskidan... Och sedan gör en volta. Vilken kontrast att känna den där sinnesron och friheten i barnbacken, för att i nästa stund känna dödsångest, när man står vid familjebackens stup.
Jag överlevde och hade verkligen:
The best day ever!

Det här smset fick jag av min extra mamma, i början av dagen, när jag fått i läxa att lära mig hantera mina svängar i barnbacken:
"Vad duktigt du kämpar i backen... Jag har kikat på dig en lång stund... Kram L"
Det värmde verkligen i mitt hjärta, är så glad att jag har börjat få kontakt med "L" igen.

När vi sedan kom tillbaka till Göteborg avrundade vi med en "Soppmässa" i Stadsmissionens kyrka. Jag är inte kristen, men vilken fin Gudstjänst det var och vilken grymt god Linssoppa, en perfekt avrundning på dagen. Jag fick för första gången i mitt liv prova på Nattvarden, de smakade exakt som såna där godis-tefat. Den påminde om Gävles Sinnesrogudstjänst, då det var en 12 stegs gudstjänst och tema: Kärlek ... Ske din vilja inte min...

På kvällen när jag kom hem kände jag mig nedstämd, väldigt ledsen. Funderade på varför jag kände mig så, efter en fantastisk dag med ännu fantastiskare människor.. Det slog mig att jag är älskad, dom här människorna älskar mig och jag börjar kunna ta till mig det mer och mer. Det gör mig ledsen och rädd, jag har inte kunnat hantera såna känslor förr. Har alltid känt mig lite sämre, lite fulare och lite mindre värd än alla andra. Tänk att jag gått runt ett helt liv och haft så fel, det är där smärtan sitter. Glädjen finns i att jag inte behöver forsätta gå runt och känna så. Det är en omställning som får ta den tiden som behövs för att landa. Känner mig fortfarande lite låg idag, men tänker samtidigt att det är okej. Jag känner mig så glad och tacksam över att få vara en del av något som är större än mig själv.

Bilder kommer sen...