Fredag

Börjar äntligen komma någon vart med min snigel-tempo städning nu.
Det har tagit mig två veckor och ändå är jag långt i från klar (Städning = Ångestladdat).
Men det positiva är att jag bestämt mig för att ta tag i det här en gång för alla nu, fast jag vantrivs, så får vi se om det blir någon skillnad. Den här lägenheten fixade jag tillsammans med mitt ex o en annan kompis, så det är mycket gammalt som sitter i väggarna. Vill flytta till något nytt som är mitt eget, där jag kan samla på mig nya minnen. Vissa saker är svårt att tänka positivt med, men jag får ta tag i den här saken om det ska hända något. Kanske kan bli nästa veckas mission? Jag har så mycket praktiskt jag behöver fixa med att jag inte vet vart jag ska börja, vilket i sin tur leder till att jag blir apatisk och gör ingenting istället. Jag borde nog skriva en lista och pricka av, så att det blir lättare att se, eftersom jag har minne som en Guldfisk, glömmer efter tre sekunder... Det var säkert väldigt intressant för er att läsa ett inlägg som handlar om städning..

För övrigt så lyckades jag slita mig i väg på kvinno-möte på kvällen.. Men om mitt egensinne fått bestämma, hade jag suttit kvar hemma och isolerat mig tills i morgon, för de e precis så jag känner just nu och alltid när jag blir deppad. Det är jävligt jobbigt när mitt mående svänger så snabbt, jag börjar misstänka att jag lider av borderline, manodepressivitet eller damp, kanske har jag även en släng av hypokondri, vad vet jag?
Det värsta i kväll var att jag bara kände mig helt jävla fel, på mötet och efter mötet med mina vänner, en våg av skam sköljer över mig och jag tänker: Vad fan skulle jag ut och göra!?
Men det är bra att jag gick ut, för det är klart jag vill isolera mig när jag mår dåligt, så jag kan må lite mer dåligt o kanske tröstknarka lite på det, det är ju så det har varit. Jag får åter igen påminna mig själv om att den här sjukdomen är listig, falsk och stark, den vill mig inget gott.
Sen som gräddet på moset avslutas kvällen med att jag och min darling bråkar.
Jag är kluven i mina känslor för den här relationen just nu, vill inte gå in på det djupare här just nu. Men jag kan trösta mig med att jag i alla fall vågar känna idag, istället för att stänga av med droger.. Har förstått att jag många gånger vill fly när jag möter motgångar, när saker inte är pannkaka med jordgubbs sylt. Det vill jag nu med, men jag tänker inte göra det.. Varför ska saker o ting vara så svårt när det egentligen inte behöver vara det?