Gola ditt sjuka jag.

Vilken omvälvande dag både när det gäller känslor och händelser. Det börjar gå upp för mig nu att det är på riktigt, det är slut mellan mig och killen nu och jag kan inte gå tillbaka en gång till. För varje gång vi gjorde det försvann en del av det fina som en gång var. För allt har inte varit skit, långt i från. Det är de som gör det hela så svårt, separera, kapitullera för att jag inte är där än. Jag kan inte ha en relation på grund av mina blockeringar o rädslor som det ser ut idag, hur mycket jag än önskade att det var annorlunda. Det är det som är min del. Det känns tungt och emellanåt kommer djupa suckar för att sedan bytas ut av mina dampryck. Jag hanterar det här mycket lustigt må jag säga. Duktig på att trycka undan o stänga av, men det kommer i kapp mig hela tiden. Man kan aldrig fly från sig själv och jag ska inte fly från mina känslor.

Jag vaknade kl 11:00 i morse och började köpslå om att skippa lunch-mötet idag. Som tur var fanns det ingen tid att vela eftersom mötet börjar 12:00 och det tar sin lilla tid att åka in till stan . Så jag tog huvudet under armen o åkte in och jag ångrar mig inte ett dugg, det har varit en underbar dag.

Jag gick emot min rädsla på mötet. Med hjärtat slående dubbla hjärtslag tog jag plats och delade om mina känslor från hjärtat. Jag började gråta, men stannade kvar i känslan, jag flydde inte.

Där hände något som var en öppning i mitt tredje steg: Att sätta ord till handling.. Shit jag är så feg av mig, på kvällsmötet började jag i stället kallsvettas när jag skulle dela. Fattar inte vad det är jag är så rädd för???

Något jag kommer ta med mig från den här dagen är en rolig sak en vän sa, han hade läst det i en bok. När man börjar tänka destruktiva tankar ska man stanna upp och fråga sig själv: "Är det verkligen sant" Och jag lovar er, shit vad jag garvade, i mitt huvud ser jag mig själv mitt uppe i en livskris, allt är kaos och jag ska ställa mig och fråga: Är det verkligen sant, gärna med Norsk accent som den här killen gjorde. Det gjorde allvaret lite mer avslappnat i alla fall, jag kom ur min lilla bubbla för stunden. Det finns ingen mening med att gå in i sorg och isolera mig totalt och stanna kvar i det (Som jag är van att göra). Jag måste göra konstruktiva handlingar för mig själv så jag inte tar ett återfall, vårda min nykterhet.. Hade lika gärna kunnat vara så, det är det jag kan bäst när jag blir ledsen, fly från mina känslor med sinnesförändrande preparat. Hittade två kartor Xanor på spårvagnen, snacka tur att dom var tomma och att jag hade en vän med mig. Det gäller att alltid vara på sin vakt, sjukdomen är listig, falsk och stark!

(Min lilla Bubbla)

Jag går emot mina rädslor väldigt kraftigt, börjar öppna upp mig för tjejer och det gör mig livrädd, men känns samtidigt jätte fint. Nu har jag en möjlighet att göra en förändring, för jag har alltid haft en önskan om att ha tjejkompisar. Det går om jag anstränger mig o jag är villig att ge det en chans. Så nu är mina tjejer prioritet nummer ett.

Har varit i Slottsskogen idag och varit väldigt frustrerad över att inte ha haft en kamera! Gud va fina bilder jag hade haft till bloggen. Bland annat så förskte pingvinerna leka delfiner, flamingosarna bråkade med skatorna och vi hjälpte en borttappad muslim som inte kunde ett ord svenska att hitta sina släktingar hon råkat tappa bort. Fan alltså, vi är fina och ödmjuka människor som finns för andra, jävligt underbart att se.

Har fått en läxa av en tjejkompis, att ringa henne varje dag. Det ger mig panikångest rent ut sagt, jag är så feg när det gäller att ringa människor över huvud taget. Men det är nog precis det jag behöver och detta kommer att pågå tills jag slutar att vara feg. Ihhhh, den största rädslan just nu är att jag ska glömma bort det (Medvetet förtränga), men jag ska sätta en lapp på ytterdörren (Insidan) Så jag inte glömmer. Kom på en sak, när jag var barn arbetade min pappa som isolerare på Weiquisst Isolering (Troligtvis felstavat, men skit samma) så det kanske inte är så konstigt att jag är expert på området isolera trots allt. Man lär ju sig mycket av sina föräldrar har jg hört.. Höhöhö.. (Mina försök att vara lustig)

Nu måste jag sova, har en tid bokat med min kurator i morgon, har haft sommar uppehåll och det är första gången vi ses nu. Snacka om perfekt timing. Nu kom den djupa sucken igen. Tur att jag har min Shanti-bäbis-katt, som normalt brukar sova med mig, men de senaste dagrna bara dizzat mig styggt. Det råttan! Med dom orden avslutar jag dagen.

[Känslokaos]