Isolera? Nej inte mera!

Jag börjar förstå vikten av att bryta isolering och gå på möten.
Gjorde det nu i kväll och mår bättre, nu har min ilska lagt sig och jag känner ödmjukhet istället.
Fan alltså, jag tror det börjar gå upp för mig att jag har vänner som tycker om mig för den jag är och faktiskt bryr sig på riktigt. Jag har låtit min självförakt speglas i andra människor. Någon sa en mycket vacker sak idag, den här personen har växt enormt i mina ögon, det är så roligt att se människor växa, det är de som får mig att vilja stanna kvar även när jag känner för att fly.

"Skapa en relation till dig själv nu Katta"
"Men jag tror inte det gör någon skillnad om ja har en relation idag eller om 10 år, jag kommer alltid vara rädd"
"Jag tror såhär, vi behöver skaffa oss lite verktyg innan vi går in i en relation, för att kunna hantera den, annars är det nog lätt att vi går in i det som vi känner till bäst, våra gamla beteenden"
Känslor.. Ja, jag känner.. Lättnad och saknad, beroende på vad jag väljer att se. Men för varje gång vi separerat dör en bit av det som var vi. För varje kamp glider vi mer och mer i från varandra. Jag ville, men nådde inte ända fram. Nu ska jag jobba med självbilden, kanske lär jag mig älska och acceptera mig själv och kan riva mina murar. Vem vet? Time Will Tell

Yes! Ja lyckades med kladdkake bakningen!