Ångest

Vaknade med en tung ångestliknande känsla och skikade ett sms till en god vän.
Hon förstod vad det berodde på och gav mig den vägledning jag behövde, den här kvinnan är så otroligt klok. Nu är känslan fortfarande kvar, men jag kan i alla fall förstå och acceptera den.
Hade en plan i morse om att gå ut och promenera en sväng, sätta mig på min favoritplats och skriva, meditera. Men nu har jag i stället fastnat här och i en känsla som säger: Lägg dig i sängen och dra täcket över huvudet.

Jag och k-exet har förståt att det inte fungerar att umgås ens som vänner just nu, det blir för smärtsamt och ohanterlig för oss båda. Fortsätter vi umgås finns det stor risk att vi slutar som ovänner och det vill ingen av oss om det inte är nödvändigt. Just nu är tillitsbristen stark, men jag är medveten att det inte enbart ligger hos andra människor utan hos mig mest. (Kanske bara hos mig till och med?) För ingen annan än jag kan jobba med min tillitsbrist. Sättet jag kan jobba med det är att först och främst sluta slå på mig själv hela tiden, vara ärlig, sätta gränser och att välja mina vänner med omsorg.
Jag får kaputulera och lämna över det här nu, tillåta mig känna de känslor som kommer och förstå att det går över, även om det inte känns så just nu.

Det är väll lika bra o dra på mig kläder och gå ut nu då. (*Blääääääää* Jag vill isolera mig ju!)
Mitt egensinne ska inte få sin vilja igenom idag, jag ska jobba för att må bra, även när jag vill det som minst!