De som fortfarande lider där ute..

Jag tog precis bussen hem från Lövgärdet och var den enda passageraren, tills bussen stannar till på en för mig okänd hållplats. In i bussen rammlar en ung flöddrad kille, hans telefon ringer och det är svårt att förstå vilket språk han talar, då rösten är så sluddrig att det är näst in till omöjligt att höra orden. När han passerar mig ser jag in i hans ögon, det finns ingen där, han är inte hemma. Min tanke är: Det kunde lika gärna varit jag eller någon annan i min närhet, min känsla är sorg och medlidande.
Jag hoppas att människor som den här killen hittar rätt i livet innan det är för sent och döden tar över... Jag är inte arg längre, arg för att jag kanske ville vara honom förut...
Snarare tacksam att jag inte behöver vara honom, att jag faktiskt är nykter frivilligt endast för min egen skull. Jag behöver inte vakna en lördags morgon och fundera vad som hände dagen innan, känna skam för att jag kanske gjort något dumt. Idag kan jag möta mina grannar med ett leende, tidigare vågade jag inte se dom i ögonen.

Tack för mitt liv idag!