Lev och låt leva: En påminnelse

Fjärilarna i min mage har flyttat ut och mina rosa moln har ersatts med ett vardagligt: "Jag glider runt och bara är - mående"..

Till viss del saknar jag mina fjärilar, men jag kan ändå tycka att det är helt okej att känna såhär med. Det är så lätt att ta saker förgivet, glömma bort hur saker har varit eller hur jag kände då. Det kanske låter jävligt ut tjatat och melodramatiskt, men det är faktiskt sant! Hur jävla bra mådde jag?

Jo! Jag hade ingen glädje till livet, ingen människa i min närhet som lyssnade och förstod eller ens någon kontakt med mig själv. Jag bara var och lät dagarna passera med ett skrikande inre kaos, ingen som helst livslust. En dag brast det, jag kunde inte hantera de inre känslorna mer, jag hade två val den dagen. 1: Röka ner mig fett och lådsas som att dom här känslorna aldrig existerat 2: Be om hjälp.

Idag kan jag se att jag gjorde rätt val...

Jag vet i mitt hjärta att jag inte var ensam den dagen... Något större än mig fanns vid min sida och gav mig vägledning, för jag hade ALDRIG gjort det där valet frivilligt om jag låtit min egen vilja styra. Kapitulation, den dagen kapitulerade jag inför min egen vilja, men det är konstigt hur vi människor kan fungera. Med tiden glömmer vi och tar saker förgivet. Det är därför det är så viktigt för mig att påminna mig själv om vart jag kommer i från, för att undvika att hamna där igen. Jag vill verkligen inte dit, jag vill fortsätta leva ett liv där jag vågar att känna de känslor som kommer till mig.

Dom här tankarna kom till mig efter ett möte jag var på idag, vi gick några tjejer och pratade om allt mellan himmel och jord. Jag är så glad att jag kan släppa andra tjejer inpå mitt liv, våga visa dom vem jag är och känna tillit till att dom också tycker om mig som den personen jag är.

När vi var inne på en affär i dag och töntade oss, skrattade o betedde oss kunde jag känna, det är så roligt med människor som är sig själv och bjuder på det. Det här är första gången i hela mitt liv jag kan känna att jag passar in, det finns en plats för mig här bland människor som accepterar. Jag har ju förstått att den platsen funnits för länge sen även på andra ställen, men jag har inte kunnat ta den, för jag har i mitt huvud varit för upptagen med att döma ut mig själv. Var i alla fall gött o känna det så kraftigt idag, att jag inte dömer ut mig själv så hårt bland dessa människor. Att jag mer o mer vågar vara jag och att jag framför allt mer o mer börjar se vem jag egentligen är.

Tack för det!