2 skäl till att inte deppa...

Jag behöver blotta mina känslor. Varför?
För att jag har svårt att be om hjälp när jag känner som jag gör just nu: Utanförskap och Självömkan - Vet att jag måste ut med skiten, i mitt huvud bygger det bo. Jag verkligen avskyr dom känslorna och känner fett mycket skam av att ha dom i mitt liv överhuvudtaget. Jag tycker nämligen att jag borde veta bättre vid det här laget!
Så glömmer jag bort att jag faktiskt gör det också...
För när allt kommer omkring, så är jag medveten om att det här är känslor som kommer till mig ibland, det är en del av min sjukdom och inte jag som person. Ibland glömmer jag bort att skilja mig från mina känslor och när jag gör det blir det väldigt ohanterligt att vara jag, för jag känner väldigt mycket precis hela tiden...
Många gånger när jag bråkar med människor jag tycker om känner jag mig otillräcklig *Aldrig ens fel att två bråkar*... För jag vill inte bråka med människor jag tycker om, men vill heller inte bli sårad. Båda delarna hände mig igår, vilket är orsaken till att jag idag känner mig nere. Nästan alltid när jag är i det här tillståndet är första tanken: Jag ska fan isolera mig, aldrig mer gå ut, ligga hemma och tycka synd om mig själv.
Det var min första känsla idag också, men så kom jag på: Vad hjälper det? Blir jag lyckligare av att straffa ut mig själv för att jag idag råkar vara down?
Jag lär mig hela tiden ändra mitt sätt att tänka, vilket också ändrar mitt sätt att känna.
Och om första känslan då är destruktiv skall jag vara glad att andra känslan är annorlunda idag. Bara för att jag nödvändigtvis känner mig ensam just nu behöver det inte betyda att jag är ensam, det är nämligen inte sant *även om min känsla säger så just nu*.

Hur som helst... Nu i denna stund är jag ju faktiskt ensam om man bortser från Shanti, men så kom jag på två skäl till att sluta deppa.

1: Idag har jag 333 dagars drogfrihet - Då ska jag fira! Inte deppa!
2: Om 5 minuter börjar filmen Traffic på tv - Den är asbra!

Det fungerar faktiskt, känner mig gladare och starkare än för 10 minuter sedan. Jag vet inte vad som kommer hända fram över, vet inte vad jag ska utgå i från? Men jag vet i alla fall att oavsett vad som händer så ska jag ALDRIG mer förlora mig själv, så som jag en gång gjorde, mitt liv är för värdefullt för det. Även om jag vacklar och har svårt att tro på det, så börjar jag hitta något som kallas självkänsla... Den har aldrig funnits naturligt jag har fått jobba för den väldigt länge, nu tycks det ge reslutat om så lite dock mer än inget.
Jag tycker om mig själv mer och mer för den jag är, det finns typ vissa gånger jag tycker om mig själv mindre och det är när jag inte lever upp till min omgivnings förväntningar. Det knäppaste av allt är att jag känner att jag lever upp till mina förväntningar... Borde inte det räcka tycker man? Jo... Om jag inte är den personen du vill att jag ska vara - Så är jag kanske inte rätt för dig. För jag kan bara vara "knisse" en vacker och värdefull kvinna, som gör sitt bästa i livet.
Det räcker för mig.

Om två personer säger osjysta saker till varandra, spelar det någon roll vem som börja egentligen?