En känsla

Nu har jag kommit på det!

Det var väldigt länge sedan jag kände den här känslan så starkt, men nu är den tillbaka, det är därför jag gått och varit förvirrad de senaste veckorna. Har den senaste tiden varit inne i någon form av självförakt, där jag går runt och bestämmer att typ alla är sur eller irriteras på mig. Jag har i den här känslan typ flytt från mig själv genom olika former av besattheter, allt blev så uppenbart NU...

Förr kallade jag det "Världen mot Knisse syndromet" för det var precis så det kändes... Som om alla var emot mig... Jag visste inte varför jag kände så.. Idag vet jag varför och det underlättar enormt mycket kan jag säga.. Det får mig att acceptera lättare.. *Inte alltid*

I alla fall... Har märkt att jag inte bara tror att folk irriterar sig på mig utan även att människor inte vill mig väl, att folk gör saker för att vara elak. Jag bygger på mina murar och är förberedd liksom...

Säger bara:

Tack och lov har jag ju mina verktyg idag, istället för att fastna i och gå in o överanalysera, kan jag se att det här bara är mina tankar och inte sant, logiken säger mig det idag och det är mer än vad den gjorde förr *stort framsteg*. Sen att jag har svårt att känna det i mitt hjärta är en annan femma. Det är för mig svårt att få logiken in i mitt hjärtat tyvärr, synd *suck*.. Men jag vet att det inte är omöjligt, jag får ha tålamod. Som tur är väljer jag att prata om det i den mån jag kan, istället för att hålla det inom mig och låta det växa. Det är inte bra att göra så, framförallt inte kärleksfullt mot mig själv. Men jag önskar känslan försvinner snart, för den e tung att bära på. Ibland försöker jag till och med manipulera bort den genom att tänka något i stil med "äsch de är inte så farligt, sluta tänk o känn sådär, visa att du är stark utåt, låt ingen se, gör massa saker hela tiden så försvinner problemen, mes det här är väll inget, du överdriver" - Med andra ord - Fy fan vad jag piskar mig själv hårt! Skulle jag säga alla dessa saker till någon annan människa!? Inte ens till min värsta fiende, så varför säger jag det till mig själv!? Det är dags att sluta hata och vara kärleksfull nu... Någon sa en gång: Ingen människa kan ha dömt ut mig, så hårt som jag själv gjort... Det är så jävla sant!

Det positiva är i alla fall att jag går framåt och har en stark tro på att det blir bättre, annars hade jag inte fortsatt på den här vägen...
Ändå är det så mycket jag väljer att behålla inombords, som jag inte vill eller vågar plocka fram. För att jag vet att det krävs handling och mod då. Jag måste till exempel sätta en gräns eller säga vad jag känner och varför. Vad skulle hända om något motsatte sig? Skulle jag som vanligt känna skuld och skam då? Som att det jag sa var fel, för att det är viktigare att andra är tillfreds? Troligtvis... Den här biten är tung för mig, har så förbannat svårt att sätta gränser, det gör mig frustrerad, jag känner mig lätt överkörd, vilket leder till att jag slår på mig själv ännu mer.... Det blir en Ond Cirkel.

MEN jag har i tillfrisknandet fått ett tålamod och med tiden tror jag verkligen att jag lär mig sätta gränser. Givetvis krävs det att jag börjar med det, för annars kan jag inte förändras.
Tror jag är redo för Steg Fyra snart... Det är steget alla pratar om på gott och ont, steget där jag lär känna mig själv Fo Real! *spännande och skrämmande* Jag sitter i båten och vet ingenting om min framtid, ändå känns det helt fantastiskt att våga stanna kvar i livet - nykter - våga känna, inte fly längre. Jag är ändå bara jag - Varken mer eller mindre.
Jag vill hur som helst INTE ändra på någonting i mitt liv - Det är precis så som det skall vara just nu. Jag älskar att leva i med- och motvind!

Love, Peace and Understanding