En dag i taget.

Idag tvingade jag ut mig själv på ett lunch möte, märker att jag inte kan sitta hemma isolerad i min ensamhet under en längre tid. Det är ett sundhets tecken, kanske till och med balans? Vem säger att vara ledsen är fel? Ibland kanske man behöver få tillåta sig att vara liten och sårbar, för att kunna växa. Jag tror inte på: Håll dig ständigt sysselsatt, så slipper du tänka och känna - För det kommer i kapp dig förr eller senare. Jag är glad att jag satt hemma i går, att jag stängde av mobilen och försökte hålla mig i från datorn. Idag mår jag mycket bättre, men det var jobbigt att träffa k-exet idag. Känns som att vi behöver hålla fast vid det här beslutet, vi har gjort slut och gått tillbaka till varandra ganska många gånger nu, det blir inte bra när man gör så. Jag behöver ge mig själv tid och kärlek, jobba på en sjyst relation till mig själv fan. Annars kommer jag aldrig kunna ha en fin och hållbar relation till någon annan. Så jag vill verkligen ge mig själv det här nu, en dag i taget. Efter att ha skrivit i mitt steg tre känns det faktiskt mycket lättare, får tillämpa steg 1-3 i det här.
1. Kapitullera inför den här relationen, erkänna min maktlöshet.
2. Vansinne är att upprepa samma misstag och förvänta sig olika resultat.
3. Lämna över - det som är meningen ska hända kommer att hända - Det finns något som vill mig väl och vägleder mig i mina beslut, om jag gör fotarbetet.

Hade egentligen velat dra på träningen i kväll, men jag öppnar Angeredsmötet, så vi får väll hoppas de blir lika fint som vanligt. På lördag blir det träning i stället, ser fram emot det, två vänner följer troligtvis med och dom är lika taggade som jag är. *hihi*

Nu är det verkligen EN dag i taget som gäller.

*Kram*