Mina andetag går till att bli djupa suckar, jag är likgiltig
känner ingen lust, men jag gör det ändå
varje gång den där välbekanta känslan kommer
är det ohanterligt att vara i den
just då känns det som om det alltid kommer att vara så här
även om förnuftet säger att det går över

en kamp i mitt inre, mitt gamla sätt att tänka, mot det nya
jag vill gömma mig från omvärlden, tycka synd om mig själv
men vad hjälper det?
jag har blivit medveten, jag har slutat söka flyktvägar
jag väljer att stanna kvar, trots att det gör ont i bland
det är så jag växer, genom att trotsa mitt gamla jag
idag har jag verktyg, jag vet att jag måste handla annorlunda

jag behöver ge mig själv kärlek och respekt

sluta slå på mig själv
det här är en del av livet och jag har tillit till processen
i dag väljer jag att leva livet, på livets villkor
och mer kommer att visa sig