Service och massa känslor.

En heldag i Varberg, sammanfattas med: Mycket lärorikt...
Känns värdefullt och roligt att få vara med och göra kärleksfull service tillsammans med mina vänner. Ge tillbaka det jag har fått liksom. Nu sitter jag hemma och varvar ner, ska lägga mig framför tvn och ha en fin kväll i min ensamhet, egentid är så nice!

Prata med en vän från Gävle på msn i kväll, helt seriöst.
Så fort jag tänker på Gävle, känner jag ångest och så här i juletid faller tankarna dit lite oftare eftersom jag har min familj där. Men vad spelar de för roll om kontakten med familjen är lika med bajs!?
Jag känner verkligen ingen som helst lust att åka "hem" på ett bra tag och tänker inte göra det heller. Blir bara ledsen av att tänka på Gävle, kände fet ensamhetskänsla sist jag var hemma. Mycket gamla känslor som kom upp och det är helt okej, det är bara känslor. Kanske ställer jag mig utanför eller så gör jag det inte?
Jag vet inte? Det är den där välbekanta känslan jag kände när jag bodde där som kommer tillbaka. Så med stor sannolikhet har jag en del saker kvar att jobba med på "hemma plan". Någon sa till mig en gång: "Se och uppskatta det du har istället för det du inte har" Det är något jag behöver påminna mig själv om. Jag har nog väldigt lätt att kolla på det jag inte har och när jag ändrar mitt sätt att tänka blir jag genast väldigt tacksam och ser saker på ett annat sätt. Nog om den saken. Jul väcker ångest överhuvud taget, så va de bra med de!

Känner mig om man bortser från seg, lite blandade känslor, så man kan väll säga att jag är i en känslomässig berg och dalbana. Tror mitt 4:e steg har ett finger med i spelet. Men fett grymt att stanna kvar i alla dessa känslor istället för att fly från dom, det är så jag utvecklas som människa. Jag är modig som vågat stanna kvar även när jag ville skita i det här, fan vad viktigt det är att inte ta något för givet. Vill rikta min tacksamhem till ALLA tjejkompisar jag har, ni har en mycket viktig roll i mitt liv, det är genom er jag hittar en trygghet i att vara kvinna. Självklart gillar jag alla mina killkompisar också, har inte gått och blivit ultra feminist precis, bara mer öppen inför kvinnor i mitt liv. Nä. Jag är inte flata heller. Har alltid haft väldigt svårt att umgås med kvinnor av olika orsaker och jobbar på den biten nu.

När jag var på Thaiboxningen här om dagen och vi gjorde en närkampsövning säger tränaren till mig och min tjejkompis:
"Ni måste ställa er närmare varandra"
varpå min vän svarar:
"Ja, jag vet, men hon är lite rädd för närhet från kvinnor"
Haha jag höll på att garva i hjäl mig. Det är precis där jag är idag. Lite rädd för tjejer, men rädslor kan man bara övervinna genom att gå emot och jag har tacksamma träningsobjekt. *hihi*

Nu ropar min soffa: Kom hit och värm mig!
Så jag får ta och avsluta för i kväll...

Godnatt, sov sött och dröm om alla småkryp ni mött.