Acceptans

Med risk för att låta lite tjatig vill jag ändå börja med att gnälla idag. Mina pengar jag väntar på har fortfarande inte kommit och det börjar bli frustrerande, så här länge har jag inte behövt vänta förr. Har försökt tänka positivt i det här, men när jag nu ätit packman liknande falukorv, med spagetti eller mos, flera dagar i rad känns det inge vidare faktiskt. Men i morgon ska jag träffa min 'inkomstkälla' och då får jag hoppas det blir rätsida med problemet.

Jag känner mig stabil i mig själv, trots att jag fått möta en del mothugg den senaste veckan. Personligen tror jag det är ett tecken på att jag börjar tycka om och respektera mig själv mer. Men också att jag börjar lära mig vad som är "rätt" och "fel" och sätter gränser utifrån mina egna värderingar för mig, det har jag inte gjort förr kan jag säga. Jag har varit livrädd för att säga till andra vad jag tycker, för tänk om dom inte vill vara min vän då, tänk om dom överger mig. Rädslorna har hindrat mig från att leva och utvecklats.
Seriöst, de människor som skulle överge mig för att jag sa vad jag tyckte, är dom verkligen något jag vill ha i mitt liv?

Men jag tror och andra sidan inte en sann vän skulle lämna mig för att jag sa min åsikt heller, snarare respektera mig mer.
Det var bara mitt inre som spelade mig ett spratt, mina egna hjärnspöken skapade den verkligheten. Jag sa aldrig i från förr, så det är inte konstigt att jag har utvecklat harm och har över 200 personer på min harmlista. Det behöver inte vara så längre, om jag inte vill det, så länge jag fortsätter att ta ansvar för min del i mina relationer till andra människor, behöver det aldrig bli knas.

Har förstått att jag har kraftiga problem med relationer till andra människor: familj, vänner som mina föredetta pojkvänner.
Även om jag är social och utåtriktad på ett plan, så finns det en del i mig som har lärt mig att inte släppa andra människor för nära.
En del i mig som tycker andra människor är jobbiga, för den delen av mig vill vara ensam, det är ganska naturligt för mig att tycka om det, då jag alltid har känt den känslan. Är man ensam behöver man aldrig bli övergiven. Det är alltså mitt gamla sätt att tänka, det gamla sättet finns fortfarande inom mig, men jag kan förhålla mig till det annorlunda idag.

När helst jag känner för att spy på alla människor kanske jag behöver lite egentid och när egentiden går över till att bli isolering, kanske jag behöver ringa en vän eller gå på ett möte.
Detta mina kära vänner, är vad jag kallar för:
Balans - The one and only magic word.
Med dessa kloka ord kastar jag in handduken för ikväll. Måste komma i säng i tid i kväll klockan 09:30 har jag ett möte och efter det glider jag till ett lunchmöte. Måste verkligen vända tillbaka mitt dygn snart.

Kram Knisse ♥