Vad fan är älska?

Har varit på ett sjyst träningspass idag och ätit riktigt god mat efteråt. Känner mig så jävla nöjd, finns fan ingen bättre början man kan börja en lördag på. Nästa plan blir en varm dusch och klockan 14:00 ska jag se The queen of Sheba's pearls, med Helena Bergström och Rolf-an Lassgård, som för övrigt kommer från Sveriges näst bästa stad Gävle.

Jag har ett stort problem, det är att jag tänker för mycket...
Det som mina tankar fokuserats på nu är ordet: Älska....
Vad fan är älska egentligen???
Jag har verkligen noll koll känns det som. Förälskad kommer före älska och är en form av attraktion. Det har jag känt många gånger. Kärlek innebär väll att tycka om och vilja vara med någon.
Men när det kommer till att älska, så vet jag inte längre..

För som det känns just nu, så har jag nog aldrig älskat någon.
För jag tänker att älska är en relation med kvalitet, något som är livslångt, för alltid liksom.. Någon man vill dela sitt liv med...
I mina relationer har jag som max lyckats vara med någon i 3 år och det var verkligen 2 år för mycket. Där efter har det bara varit relationer på 1 år, men som snarare kännts som att ha varit gift i typ 30år. Jag får det helt enkelt inte att gå i hop. Bara tanken att vara med någon tills: Döden skiljer oss åt....
Får mig att tänka: Shiiit vad jobbigt och vara med någon så länge.... Jag kan säga att jag älskar min katt Shanti, där kan jag också känna det.... Och om jag ska översätta den känsla jag känner i ord så är det typ: Lyckligast i hela världen - Vill inte vara utan.... Men det är ett djur och mycket mindre komplicerat att älska.
Någon sa till mig att man bara känner när man älskar... Jag tror jag styrs för mycket av rädslor, så den sanna känslan finns aldrig där.. Kan man älska andra om man har svårt att älska sig själv???

Tidigare trodde jag det var en klysha, ett jävligt onödigt citat påkommet av en människa som inte hade bättre för sig.. Jag har alltid kännt mig provocerad av det citatet.. Men jag är villig att erkänna mig besegrad, jag tror att kärlek börjar med att älska sig själv. För hur ska man kunna ge något man inte har till sig själv?? Mina slutgiltiga tankar är att det spelar ingen roll om jag inte vet vad kärlek är nu ändå, för jag ska ändå inte vara i en kärleksrelation, hur mycket önskan än är att: Leva lycklig tills döden skiljer oss åt.... Jag har står fortfarande fast vid beslutet jag givit mig själv, att vara ensam och bygga på en fin relation till mig själv, det känns bra.... Det är viktigt att komma i håg att hur sjuka mina tankar än är - Så är jag INTE mina tankar och så länge jag inte handlar på dom kan jag varken skada mig själv eller andra.. Det är så lätt att slå på sig själv ibland. Men för min del är det slutslagit, åtminstonde för idag. Vem har sagt att livet och dess dilemman ska vara enkla?