En process i tunga känslor...

Idag kom beslutet...
Överklagan avslås med motivering, det är resenärens egna ansvar att se till att giltigt färdbevis medtages. Inte helt oväntat, men blev ändå ledsen, hade ändå hoppats att dom skulle ha överseende och lite förståelse för situationen, när det var ett simpelt misstag... Men byrokrati och regler ger inte utrymme för förståelse och solidraitet. Med andra ord något man får lära sig att leva med oavsett om man tycker om det eller inte...

Sen är jag inte längre säker på att jag kommer kunna börja studera... Skolan vill ha besked ganska snart när jag ska betala in pengarna och fram tills idag fanns det en liten bit i mig som hade tillit till att min "inkomst-källa" kommer att betala skolavgiften åt mig... Men efter att ha varit på deras kontor idag och få se utdraget på min lönespecifikation, se att skolavgiften inte stod med, började hoppet att svika. Ska jag behöva skriva överklagan på överklagan och kriga för min rätt hela tiden??? Det sägs att allt som händer har en mening, men jag har lite svårt att se meningen med det här... Nu får jag bara ha is i magen och vänta på att min handläggare ringer upp mig (det kan ta väldigtlång tid) och se vad hon säger om saken. Men det är lite jobbigt att inte kunna vara glad för att jag blivit antagen till skolan, vill inte ställa in mig på att jag ska börja i skolan om det nu skulle skita sig. För om jag ska vara helt realtistik så går ALLTID skulder ocu mat till mig och Shanti först. Tycker det är så tråkigt att brist på pengar ska stå i vägen för en människas drömmar och mål i livet. Vad ska man göra som låginkomsttagare?? Skotta ner sig och göra resten av samhället en tjäns? Det får mig åter igen att känna mig liten och obetydlig, även om jag vet att det inte är sant.

Så idag har jag varit ledsen, nedstämd och känt himla massa känslor som ilska, hat, förakt, självömkan, sorg osv... Det har varit jätte bra för mig, för nu sitter jag här...
Är fortfarande ledsen, men ser åtminstonde skillnaden på mitt eget och andras ansvar. Vilket är en stor förändring och vinst. Även om jag känner för att lägga över skuld på andra, för att jag mår dåligt och kanske även i vissa situationer redan har gjort det, så kan jag se att dessa personer idag egentligen inte har med saken att göra, det är mina känslor som är boven i dramat och att jag slår på mig själv. Jag ser att jag alltid har rätt till mina känslor, jag kan även sätta namn på dom här känslorna idag och jag ser att det i första hand är mitt egna ansvar att reparera de trasiga bitarna. Tack och lov att jag kan se såna saker idag, då behöver jag inte lägga över skit på andra för att få min vilja igenom, då kan jag i stället börja tala om vad jag egentligen känner hädan efter.. Lätt som en pannkaka... Fast känner jag mig själv rätt, får jag nog snubbla några fler gånger innan jag lär mig helt och det är helt okej att förändring får ta tid. Så min kära omgivning får ha tålamod med mina vredesutbrott. Är glad att jag har en kille som tycker om mig för den jag är, som finns för mig idag när jag helst av allt bara vill fly in i avstänghet, självömkan och isolering. Att jag har mina vänner som lyssnar, finns där för mig och förstår. Vad skulle jag göra utan er??? Troligtvis inte sitta nykter och tillfrisknande i min lägenhet efter en sån här smäll i alla fall. For sure...

Nu ska jag i väg och träna, efteråt ska jag och Jonna bada bastu och ta hand om oss själva. Vi har denna vecka träning i Eklövets träningslokal där dom har bastu, precis vad jag behöver just nu.