Pessimist idag!

Trött på den där ständiga väntan och jävligt trött på att vara pank... Varje månad är det samma sak, får alltid vänta 100 år på att få mina cash... Spelar fan ingen roll om jag är tidig eller sen med mina lappar, mina pengar kommer alltid i senaste laget, så frusterande. Väntar även på besked från västtrafik angående min överklagan, är säker på att det skiter sig att jag kommer få betala böterna... Så jag kommer för första gången i mitt liv få besöka pantbanken, tjooohooo. Livet är verkligen helt fantastiskt, men när det gäller min ekonomi är det fucking kattastrof och jag är så jävla less på det. Varför ska allt kosta pengar??? Känner mig jävligt begränsad många gånger... Kan inte börja skolan - Det kostar pengar... Kan inte träna - Det kostar pengar... Kan inte äta nyttig mat - Det kostar pengar.. Får varje jävla dag jobba på att ha en positiv inställning till situationen som den ser ut och för det mesta fungerar det kanon bra. Men idag är jag bara så jävla less på det...

Nä, idag känns det inge bra att vara Knisse, tung känsla inombords och hade ett jävligt tunt samtal med min terapeut i morse om skuld och skam... Hur jag ständigt slår på mig själv i ALLA möjliga situationer, många gånger helt utan anledning, bara för att jag är van vid det. Märks extra tydligt i mina nära relationer, hur svårt jag har att släppa in... Inte konstigt, jag har ju inte direkt fått lära mig såna saker på hemma fronten... Så just nu är jag arg för den saken också, att jag är totalt jävla handikappad när det gäller att hantera mina känslor.. Självklart vill jag lägga skulden utanför mig själv och de drabbade blir så klart min familj, som inte heller är så smidig när det gäller närhet och känslor... Tror jag bearbetat de här känslorna, men för varje gång jag känner mig sviken och sätter på mig offerkoftan får jag om och om igen, kapitullera och acceptera saker och ting som dom är. Självklart är det okej att vara ledsen för att man hade en önskan om att saker var på ett annat sätt... Men en önskan förändrar fortfarande inte det förflutna eller nuläget. Så sorgen får finnas, vara där och passera... En del av livet... Och självklart är det inte såhär varje dag, det är såhär idag och det är helt okej... Precis lika okej som att jag mår bra och livet är bäst. Just nu vill jag även strypa min nya granne som typ har tvn/radion or what so fucking ever mot samma vägg som jag har min säng och den jävlen har den på högsta volym. Så när jag ligger i min säng hör jag den som om den var i min lägenhet.. Men jag är för feg för att säga till, vilket stör mig ännu mer. Ja det fantastiska med att klaga, älta, gnälla och vara sur är att det bara går ut över en själv...