En känsla av utanförskap.

Igår hade jag en tung dag känslomässigt... Vill inte gå in djupare på varför, men de känslor jag fått känna på är utanförskap, tillitsbrist, svartsjuka, sorg, ilska, frusteration, maktlöshet, ångest, uppgivenhet osv... Fan vad jobbigt det är att vara i en känslomässig motgång alltså! Igår kändes det verkligen som om helavärlden var emot mig, det var länge sen sist jag känt såhär stark utanförskap. Mötte en helt ny situation jag inte varit i tidigare, som satte i gång en fet process av gamla känslor, säger bara oj oj, fy fan vad jobbigt det var. Samtidigt som jag haft en känsla av att mina känslor är fel, att jag inte har haft rätt att känna som jag gör. Har alltid en tendens att slå på mig själv och döma ut mig själv och mina känslor, värderar andra människors tankar, känslor och åsikter högre, så har det alltid varit för mig. Börjar sakta lära mig att jag äger rätten till mina känslor, så igår kunde jag i alla fall till viss del tillåta mig att känna dom utan att piska mig själv för hårt. Det är väll en process där jag med tiden kommer lära mig självrespekt och lättare kunna stå upp för den jag är.

Men ibland känns det ändå som att man tilldelats en roll i samhället som är svår att bryta, att jag är på ett visst sätt, människor är vana vid det och jag ger mig inte alltid möjligheten att ändra på det sättet. Pratar om min konflikträdsla. Jag är jätte rädd för konflikter och att stå upp för mig själv, väljer hellre att vara tyst många gånger. Rädslan är så stark att jag nästan skulle välja att ta livet av mig, iställetför att gå emot den. Min tanke är att om jag börjar prata ut och förändras kommer människor som är van vid att jag är på ett sätt ha svårt att acceptera mitt nya sätt. Kanske till och med döma ut mig helt och ta avstånd och då blir jag ju övergiven, som är den största rädslan i mitt liv. Men egentligen handlar det nog mer om att min rädsla är så stark att jag väljer den enklaste vägen, att vara som jag är... Men jag ska ändå inte döma ut mig själv helt, för jag gör saker hela tiden för att gå emot det här. Ibland har jag väldigt lätt att se det dåliga jag gör och blunda för det bra. Jag har kommit långt i livet men har mycket kvar att lära, känns ändå bra för om jag var fulländad skulle jag nog vara ganska uttråkad. Vad är det egentligen som är så hemskt med att bli övergiven??? Att man får en känsla av att inte räcka till? Ensamheten? Jag menar, om någon mot förmodan skulle överge mig, kanske den personen ändå inte var värd att finnas i mitt liv. Många av mina rädslor bygger på kattastrof tankar som är så långt i från verkligheten att det är skrämmande, som föredetta haschrökare får man en ganska livlig fantasi. Men idag har jag lättare att skilja på fantasi och verklighet, även om jag i bland tappar fotfästet.

I dag mår jag i alla fall bättre, även om jag fortfarande kan känna en viss tomhet inombords. Jag grät hela natten igår och hade mina up and downs i mina samtal med min dejt. Men i det stora hela handlade jag annorlunda mot för hur jag brukar handla och det är en seger för mig.

Nu ska jag hälsa på grannen, sen i väg och städa hos min goa pensionär. Sen blir det en sväng hem till Virre och Dennis och ett kvällsmöte på Hisingen-island.

Bara för idag: Ska jag göra saker av rätt orsak, jag ska handla i enighet med kärlek, inte rädsla.